Med bristfälliga kunskaper i spanska, men med en stor portion idealism reste jag och en kompis till Centralamerika 1980. Vi hade hört att det pågick en revolution i Nicaragua, och eftersom revolutionen aldrig tycktes komma till Sverige ville vi vara med där det hände.

Medan vi kuskade runt i Centralamerika med våra ryggsäckar blev vi medvetna om att det pågick ett inbördeskrig i El Salvador, som verkade betydligt mindre glamoröst. Och som vi inte riktigt begrep oss på.

En ung salvadoran som vi träffade på en buss förklarade situationen pedagogiskt, och med hänsyn till vår knackiga spanska:

”Föreställ er att det finns mycket pengar på ett ställe (han pekade på sin ena hand). Och mycket folk på ett annat ställe (han pekade på sin andra hand)”. Därefter slog han ihop händerna med en smäll.

Efter denna grundkurs i marxism blev vi goda vänner. Han presenterade sig som Sabi, 17 år gammal och var precis på väg till USA. Han hade förberett sig väl inför resan. Dels hade han sparat en liten mängd dollarsedlar som han noga höll räkning på, dels hade han lärt sig några fraser på engelska som kunde bli användbara. Bland annat kunde han säga:

”Hey… You are beautiful”

”Please give me work”.

Han ville gärna ha hjälp med att finslipa uttalet.

För att hushålla med hans dollarsedlar delade vi på ett härbärge där bussen stannade. Vi gick på en marimbabar tillsammans, sjöng några ABBA-låtar, festade på en milkshake och utökade hans ordförråd med ytterligare några amerikanska fraser.

Därefter tog han bussen och åkte vidare.

Jag har knappt tänkt på Sabi sedan dess, men han dök upp i minnet häromkvällen när jag drack öl med partiet Medborgerlig samling (min revolutionära glöd har mattats något med åren). Bland annat diskuterade vi president Bukele i El Salvador, som mot alla odds lyckats vända utvecklingen i ett av världens mest morddrabbade länder. Som svensk kanske man ryggar tillbaka inför hans drakoniska åtgärder, där minsta tatuering kan göra att man stämplas som gängkriminell och spärras in i stenhårda straffläger. Men i hemlandet är han en hjälte.

Att just El Salvador drabbades så hårt av gängkriminalitet, beror på att en särskilt brutal gängkultur växte fram under 80-talet bland salvadoranska flyktingar i Los Angeles. Så småningom tappade USA tålamodet och deporterade 4000 gängmedlemmar tillbaka till El Salvador. Där fortsatte de sin verksamhet och när Bukele kom till makten tjugofem år senare hade antalet medlemmar växt till 60 000, etablerat sig över hela landet och höll befolkningen i skräck.

Jag vill gärna tro att det gick bra för Sabi i USA, men det är inte särskilt troligt. Det bästa för Latinamerikas framtid är nog att Trump bygger färdigt sin mur och backar upp den med effektiv gränskontroll.

På de här 45 åren har mycket hänt. 1980 verkade alla latinamerikaner vara socialister, idag heter hjältarna Milei eller Bukele. Jag chattade nyligen med en ung man i Venezuela (internet sparar in många dyrbara flygresor) som utan omsvep erkände att han och hans kompisar älskade Donald Trump.

När senast var en amerikansk president populär bland fattiga latinamerikaner?