Det är inte mycket vi vet, framför allt om framtiden. Det beror på att historien, trots att många menar att vi kan lära oss något av det förflutna, inte uppvisar några instruktiva regelbundenheter. Sedan må begåvade människor som von Clausewitz, Karl Marx och Joseph Alois Schumpeter framtidsfilosofera hur mycket de vill.

Denna tes om vår okunskap och bristande förståelse slog mig med särskild kraft häromdagen, när jag resonerade med en bekant om vår tids normala samtalsämnen, det vill säga den globala uppvärmningen, hoten mot demokratin, faran av islam, hur Trump ska klara sig, om den svenska statsministern egentligen låter sig styras av sin fru och så vidare. Jag upptäckte att hon (bekantingen) hela tiden, troligen undermedvetet, utgick ifrån att de förhållanden som nu råder – eller borde råda – i vårt samhälle är evigt naturliga och troligen också alltid varit det, (även om det visserligen funnits en numera lyckligtvis passerad forntid när folk var bönder och livet var outhärdligt hårt), samt att vår samhällsordning oförändrad kommer att bestå i evärdlig tid (bara vi snabbt löser integrationsproblemet och energikrisen).

Med risk för att vara mästrande och på så vis förolämpa henne sa jag att världen inte ser ut som hon trodde. Vi lever på samtidens unika och smala näs mellan ett förflutet som vi inte upplevt och därför inte kan förstå, och ett tillkommande som inte ens samiska nåjder eller romerska augurer, till och med efter att ha undersökt fåglars inälvor, begripit något av. Jag frågade på vad hon grundade sin uppenbarligen säkra tro på att vår tids statsskick, så som det utformats exempelvis i en svensk kommun, skulle vara ett mönster för evigheten.

Vadå? sa hon.

Jo, svarade jag, jag menar att allting är kortvariga tillfälligheter som ofelbart och, snabbare än vi tror, kommer att förändras och försvinna. (Det slog mig inte förrän senare att detta faktiskt var en lärdom, och troligen den enda hållbara, från historien.) Därför, fortsatte jag, är det larvigt att, som makthavare ständigt gör i vårt land, skrämmas med att det ena och det andra är hotat, demokratin, strömmingen och barnmorskornas anställningsförhållanden. Det är klart att allt sådant är hotat eftersom allt annat är tidsbegränsat och hotat. Det är innebörden av talesättet om tidens smala näs (vem som nu hittade på det).

Jag sa henne att med tanke på allt ruelsefullt tal om hoten mot demokratin så har den länderna emellan så olika implementerade ordningen bara funnits en mycket kort tid. Om vi definierar demokrati som rösträtt för alla medborgare så har systemet bara hundra år på nacken i Sverige (vilket knappt är två generationer eftersom förstföderskorna, om de alls föder, blivit så gamla).

Om man betänker vilka oplanerade, oförutsedda men likväl totalt och ständigt pågående, omvälvande förändringar som under hundratals år krävts för att så småningom, helt utan historisk planering eller inflytande av någon Världsande, resulterat i att Sverige sedan 1920-talet haft allmän rösträtt, så inser vi vilka slumpartade tillfälligheter som ligger bakom att vi just nu hamnat på just den här platsen på det smala näset och hur osannolikt det är att våra nuvarande förhållanden skulle ha längre livskraft än allt annat som före oss haft ett kort liv för att sedan försvinna in i historieböckerna. Reformationen sägs ha gett människorna rätt att tänka, tänkandet födde upplysningstiden som i sin tur ska ha börjat undergräva gudstron så att människorna kunde tänka ännu friare varpå de uppfann den mekaniska vävstolen, lärde sig att köra ånglok och domptera elektriciteten, allt detta utan att någon, annat än politiska svärmare, någonsin tänkte sig att hela denna utveckling, som en oväntad biprodukt, skulle framföda demokratin.

Om man, som jag, inte tror att det var någon Världsande eller annan högre makt som frambringade denna fabelaktiga utveckling, utan att det var något annat, fullt lika osannolikt som den Världsande som inte finns, då måste man dra slutsatsen att framtiden kommer att gå i sitt eget obegripliga spår, som är att ständigt framkasta revolutionerande förändringar, som man aldrig hade vågat eller kunnat förutse. Och fort går det.

Det måste väl betyda att demokratin, liksom allt annat som vi anser oss med stor möda ha tillskapat, lever farligt. Allt är kortlivat som en dagslända.