Mitt levnadsmål är att det tacksamma folket, bland annat på grund av mina litterära meriter, ska resa mig en ryttarstaty på Stureplan. Emellertid har jag på senare tid börjat tvivla på att något sådant monument faktiskt planeras. Åtminstone har jag inte hört minsta mummel i ärendet vilket kan bero på att jag mest skriver om politik, statskonst och folks värderingar vilket, uppriktigt sagt, egentligen inte intresserar någon. Jag beslöt därför att vidga mina vyer och ge mig in i det kulturella.

Denna förnyelse skedde på så vis att jag och sambon tillika lagvigda hustrun ägnade ungefär åtta timmar plus kisspauser och avbrott för skinkan och rödkålen till att se en Netflix-serie om en greve av Monte Cristo. Greven var inte greve från början, utan en blöt rorgängare som hette Dantès på ett skepp i storm. Att han sedan blev greve tycker jag hade kunnat förklaras tydligare i ett inledande avsnitt så att man inte blivit så förvirrad, men man inte begära för mycket av ett gäng filmmakare, som ändå hade ansträngt sig, exempelvis genom att bygga ett fängelseslott vid namn Château d´If på en fängelseö i vars karga fängelsehålor Dantès på falska angivelser tillbragte femton år tills han förklädde sig till ett lik – verkligen en storslagen och effektiv idé! – och lyckades rymma.

Det var bara en sak som berörde mig illa. Femton år i en fängelsecell av sten utan rinnande vatten och tandborste måste ha haft förödande inverkan på Dantès tandstatus, men detta berördes inte med ett ord. Det hade passat med en trigger warning, fast tvärtom, ifall du förstår vad jag menar. Jag kan begripa den teatraliska finessen med att tiga om tänderna ty när Dantès sedermera förvandlade sig till stormrik greve kunde han ju inte gå omkring som ett societetslejon i Paris galanta salar med bruna, ruttnande pliggar i munnen i stället för gnistrande vita tandrader. Detta går att förstå, men det ger klara minuspoäng för Netflix!

Efter detta kunde man inte riktigt ta filmen på allvar, men det hindrar inte att det fanns höjdpunkter. En höjdpunkt var att Dantès av fängelsebefälet tilldelats tjänstebeteckningen Fånge 34. Poängen med detta, vilket kan uppskattas av den svenska kriminalvården som kämpar med att hålla ordning på ett växande antal klienter vars namn varken förstås eller kan uttalas, är helt enkelt att numreringen gjorde de lättare att skilja på burfåglarna. Att detta var särskilt genomtänkt av styckets författare, en fransos vid namn Alexandre Dumas d. ä., som för övrigt faktiskt fått en präktig staty, om än utan häst vilket han trots allt kan vara nöjd med, framgår efter några år när Fånge 34 får kontakt, genom några meter tätt hopfogade stenbumlingar, med kollegan Fånge 27 och man iakttar hur intill förväxling lika de ser ut eftersom de har en enhetlig fängelseuniform (som ej är särskilt klädsam, om du frågar mig).

I kraft av mina historiska kunskaper kunde jag förmoda att den moderna, centralstyrda ordning som här ådagalades troligen introducerats genom den nyligen avpolletterade kejsar Napoleons noga övertänkta dekret.

I vilket fall som helst var 34:ans lycka gjord sedan han träffat 27:an. 34:an fick lära sig samtliga vetenskaper inklusive hur man tillverkar gifter som med några droppar tar livet av en människa. 27:an gav honom dessutom en skattkarta som visade vägen till en piratgrotta från 1500-talet med kistor fyllda med omätliga rikedomar, ett gediget startkapital för 34:an, som samtidigt antog sig grevevärdigheten och permanent klädde sig i frack och stärkt, kritvit sidenhalsduk.

När allt detta var avklarat kunde greven ge sig ut i den mondäna världen, särskilt operan i Paris och burget folks bostäder, för att hämnas på dem som falskeligen hade golat på honom hos polisen samt på de släktingar, ingifta och avkomma som dessa förbrytare samlat på sig under årens lopp. Då blev det fart på giftampullerna kan jag lova!

Se det var ett juläventyr som kanske öppnat en ny karriär för mig.