Två unga, nyutbildade läkare, den ene allmänläkare och den andre obducent åtalades för mord på Catrine Da Costa. Hennes kropp hittades styckad 1984. Läkarna friades från mord i tingsrätten och kunde därför inte överklaga domen. Men tingsrätten uttalade i domen att det var bevisat att de styckat kroppen. Brottet heter ”Brott mot griftefrid” och var preskriberat. Därefter återkallades läkarnas legitimationer av kammarrätten.

Läkarna Teet Härm och Thomas Allgen närmar sig nu 80-årsåldern och lever utstötta och gravt stigmatiserade. Teet Härm ser sig som levande död. Thomas Allgen har mötts av kommentar som ”där går en styckmördare” när han rört sig i grannskapet. Läkarna har hela tiden hävdat sin oskuld till det de anklagats för. En fråga som angår oss alla är: Fungerade den svenska staten som en rättsstat i det här fallet eller missbrukade den svenska staten sin makt över medborgare genom rättsövergrepp på de två läkarna? Om vi ger staten makten att döma enskilda personer så måste rättegångar och domar vara rättvisa för annars kan oskyldiga människor få sina liv förstörda av staten. Jag har tidigare (i Svensk Juristtidning 2000 s. 398-402) gjort en analys av processen mot läkarna och huruvida de fick ”rättvis rättegång” – med utgångspunkt från Europakonvention om de mänskliga fri- och rättigheterna – i de svenska instansernas behandling av frågan om brott och återkallande av läkarnas legitimationer. Jag ska här istället ta upp frågan om statens ansvar för rättsövergrepp som läkarna utsattes för.

Staten uttalade genom sin domstol för brottmål – tingsrätten – att läkarna hade styckat kroppen och statens domstol för förvaltningsmål – kammarrätten – utfärdade näringsförbud genom att återkalla deras läkarlegitimationer. Frågor, som bör ställas kring statens rättsstatliga ansvar för sin maktutövning och ansvar, handlar om,

– dels tillförlitligheten vad gäller den utredning som statens polismyndighet och åklagarmyndighet presenterade för tingsrätten,

-dels friheten för poliserna som arbetade med utredningen att – innan åtal väcktes i tingsrätten – anonymt lämna ut information från utredningen till medier för publicering,

-dels frånvaron av möjligheter för läkarna att överklaga tingsrättens uttalande om att de styckat kroppen,

-dels möjligheten för statens förvaltningsdomstol – kammarrätten – att överta brottmålsdomstolens (tingsrätten) ansvar för att slå fast om det var läkarna som utfört styckningen.

En stat ska inte bara kunna utöva makt genom att lagstifta och döma. Den ska också skydda oss individer mot statens maktutövning och den makten får inte missbrukas. Vi ska inte bli felaktigt dömda för något vi inte gjort. Garantier för detta måste finns inbyggt i rättssystemet genom rätten att överklaga och även genom att straffrättsliga processer endast får hållas i brottmålsdomstolar efter åtal av en åklagare. Utredningar som ligger till grund för processer måste vara tillförlitliga och atmosfären i samband med en rättegång i ett brottmål får inte präglas av lynchstämning. Det ska vara en strikt juridisk process med utgångspunkt i regelsystem.

Under november och december 2024 har Sveriges televisions Dokument inifrån visat dokumentärserien ”Det svenska styckmordet” i fyra delar. Läkarna har gått med på att bli intervjuade och talar i serien om det som skett. Dokumentärfilmaren Johannes Hallbom som deltagit i produktionen av serien säger ”det är en helt galen rättsprocess och det är ett helt otroligt sjukt fall det här” och dokumentärfilmaren Dan Josefsson säger att ”det har varit en väldigt omtumlande upplevelse” och att ”medierna blev megafoner för vad åklagaren och polisen påstod”. I dokumentärserien framhålls att ingen bevisning kan härledas till de två läkarna. Det har gjorts en gedigen genomgång av bevismaterial i fallet där filmskaparna har läst igenom allt, inte bara det som lagts fram för domstolen utan även sådant som utelämnats och sådant som lagts i den så kallade ”slasken” där material som ansetts vara oväsentligt hamnat. Inför produktionen av dokumentären har en grundlig genomgång av bevisningen gjorts som visar att läkarna inte har gjort sig skyldiga till brott. Jag hänvisar till dokumentären när det gäller brister i bevisning och utredning. Man kan undra varför denna grundliga genomgång inte gjordes av den ansvariga polismyndigheten och åklagarmyndigheten.

Statens rättsövergrepp mot läkarna grundar sig i att en lynchstämning spreds bland allmänheten efter medias publicering av uppseendeväckande uppgifter såsom bland annat mammans berättelser om vad barnet ansågs ha sagt ett år efter händelsen som ägde rum när barnet var ett år och sju månader gammalt. Att detta kunde ske beror på att poliser enligt svensk grundlag (Tryckfrihetsförordningen 1:7) har rätt att lämna uppgifter från pågående utredning i brottmål till media för publicering. Det är enligt grundlagen förbjudet att efterforska vem som lämnat uppgiften. Uppgifterna, som bearbetats av erfarna journalister till läsvärda artiklar som ökade försäljning av tidningarna, ledde till lynchstämningen. Det är alltså staten själv, i detta fall Riksdagen, som medverkat till att en lynchstämning kunde uppstå redan under utredningen av fallet, på grund av att Riksdagens lagstadgat meddelarfrihet i en av Sveriges grundlagar!

Staten har bidragit till rättsövergrepp genom att läkarna fick skuldfrågan i ett brottmål bedömd i kammarrätten som inte är en brottmålsdomstol. Kammarrätten är istället en förvaltningsdomstol som bedömer frågor om tillstånd, skatter, förbud, ekonomiska bidrag och liknande frågor. Kammarrätten har ingen erfarenhet av bedömningar i brottmål och har aldrig inrättats för att hantera sådana frågor. Kammarrätten är en förvaltningsdomstol och inte en brottmålsdomstol men kammarrätten bedömde styckningen efter att ha blivit beordrad att göra detta av Regeringsrätten! Regeringsrätten återförvisade målet till kammarrätten och uttalade i sitt beslut om återförvisning att det måste ha ålegat kammarrätten att göra den ytterligare utredning som kammarrätten ansåg nödvändig.

Staten har också bidragit till rättsövergrepp genom att statens brottmålsdomstol, d.v.s tingsrätten, uttalade att läkarna styckat kroppen. Domstolen är till för att döma i fråga om brott för vilket åtal väckts av åklagare, inte att göra uttalanden därutöver. Om någon av oss enskilda medborgare i det svenska riket skulle säga att en annan viss person har styckat en kropp så kan vi – av domstol – fällas för förtal, men staten kunde uttala det i en dom trots att rätten att döma bara omfattas av vad åtalet gäller och trots att läkarna inte fick överklaga tingsrättens uttalande.

Staten har bidragit till att två nyblivna unga läkare blivit felaktigt dömda och fått sina liv förstörda. Staten (Riksdagen) har bidragit genom att ge grundlagsskyddad meddelarfrihet till poliser i ett fall som detta. Staten (tingsrätten) har bidragit genom att göra uttalande om brott som läkarna inte var åtalade för och därför inte kunde få överprövade i högre brottmålsinstanser. Det är annars en grundläggande del av den enskildes rätt gentemot staten att få överprövning i högre instans om domstol i brottmål uttalar sig om skuld. Staten – i egenskap av utredande polismyndighet och åklagarmyndighet – har bidragit genom att inte använda sig av tillgänglig bevisning i den omfattande utredningen och i dess ”slask”.

Statens ansvar är av väsentlig betydelse. Det är statens ansvar att tillse att det finns väl fungerande domstolar, åklagarmyndigheter och polismyndigheter när det gäller utredningar och bevisning i brottmål. Vi betalar höga skatter för att detta ska fungera väl. Statens ansvar handlar om uppbyggnaden av de system som utgörs av polismyndigheten, åklagarmyndigheten och domstolarna. Det handlar om de tjänstgörande polisernas, åklagarnas och domarnas yrkeskunnande och de resurser som dessa har till sitt förfogande och kanske också om att lönerna ska vara attraktiva och att det finns möjligheter till avancemang för att premiera kompetens. Men det handlar också om den meddelarfrihet som finns i grundlagen när det gäller utredande polisers meddelarfrihet i brottmål. Staten – i form av riksdagen – bör inte tillåta meddelarfrihet för poliser under det att utredning i brottmål pågår.

Statens agerande i fallet med de två unga läkarna var behäftat med allvarliga fel som inte får tillåtas i en rättsstat. Det som skedde var missbruk av statsmakten. Statens ansvar handlar inte om hur vissa anställda personer inom staten och dess myndigheter agerat utan det handlar om de förutsättningar som statsmaktens olika delar har för att uppfylla sina uppgifter på ett korrekt sätt. Staten i form av regeringen har ansvar att tillse att polismyndighet, åklagarmyndighet och domstolar har tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens att lösa sina viktiga uppgifter på ett sätt som medför att vi har en fungerande rättsstat. Staten – i form av riksdagen – bör inte tillåta meddelarfrihet för poliser under det att utredning i brottmål pågår.

Staten kan (via åklagarmyndighet) åtala oss enskilda om vi bryter mot lagen genom att begå brott. Vad kunde läkarna göra mot staten som har skadat dem och förstört deras liv? Staten kan ju inte dömas för brott. Men den omfattande makten som staten har innebär ett stort ansvar och vi gagnas alla av att den svenska staten förmår att leva upp till det ansvaret. Detta är en grundläggande förutsättning för statens existens.

Gunilla Edelstam Docent, jur. dr.