Under flera århundrade präglades Levanten av maktkampen mellan två stormakter; det turkiska ottomanska riket och det persiska safavidiska riket.

Denna gamla konflikt har fått ny relevans efter rebellernas maktövertagande i Damaskus.

Ottomanerna var sunniter, safaviderna shiiter.

Efter revolutionen 1979 återuppstod Iran som en islamisk, shiitisk stat med stormaktsambitioner och en vilja att axla ledarskapet över islamvärlden.

Denna nya stat kallades ”safavidiskt” av sina sunnitiska motståndare. Det geopolitiska block man har byggt upp under åren kallas av motståndarna för ”den shiitiska halvmånen” eller ”det nya safavidiska riket”.

Blockets anhängare kallar det ”motståndsaxeln” och menar att det består av en allians av aktörer i kamp mot Israel.

Iran hade sedan gammal stort inflytande i Libanon genom Hizbollah. Efter Saddams fall fick man mer eller mindre Irak serverat på ett silverfat, och efter att Assad, med Irans bistånd, slagit ner upproret i Syrien, kunde man befästa politisk och militär närvaro även där.

Fram tills Bashar al-Assads fall kontrollerade Iran med sina allierade, i varierande grad, en enorm landmassa från Medelhavet i väster till Irans östra gräns mot Pakistan. Man behärskade två av världens viktigaste sund: Hormuzsundet och, med hjälp av sina allierade i Jemen, Bab al-Mandeb.

Under den senaste kraftmätningen mellan ”den shiitiska halvmånen”, ”motståndsaxeln” eller ”det nysafavidiska riket” på ena sidan och Israel med allierade på den andra, har blocket lidit svåra förluster.

Den svåraste förlusten torde ha varit att Syrien togs ifrån Iran (och Ryssland). Syrien var Irans väg till Libanon och Medelhavet.

Den geopolitiska kartan har ritats om.

Och den stora vinnaren är Turkiet. Låt oss kalla det ”det nyottomanska riket”.

Assad var till stor del beroende av iranskt stöd för att försvara sig mot rebellerna. Han hade med ryska bombplan och iranska trupper lyckats återta nästan hela landet. I nordväst hade rebellerna sitt fäste i staden Idlib under turkiskt beskydd. Här byggde turkarna upp rebellarméns styrka.

När ”motståndsaxeln” var försvagad på grund av kriget med Israel tog Erdogan tillfället i akt och genomförde en blitz ledd av Al-Qaidaveteranen Abu Mohammed al-Jolani.

Syriens proiranska regim föll som ett korthus och proturkiska rebeller intog Damaskus. I Istanbul sitter sultanen Erdogan och i Damaskus hans vezir Abu Mohammed al-Jolani, som numera helst vill kalla sig Ahmed al-Sharaa.

Konflikten i Syrien består av flera lager som överlappar varandra. Vi har 1) den religiösa konflikten mellan sunniter och shiiter, 2) den etniska konflikten mellan araber, perser och kurder, 3) konflikten mellan de regionala stormakterna Turkiet och Iran, 4) konflikten mellan väst och Ryssland/Kina och 5) konflikten mellan Israel och dess motståndare.

För närvarande ser det ett som att Turkiet har kammat hem storpotten.

Man kommer nu att kunna göra sig av med den kurdiska självstyrande regionen Rojava i norra Syrien. Denna har länge varit en nagel i ögat på Erdogan.

Det Syrienkurdiska partiet PYD som styr Rojava är ett systerparti till PKK i Turkiet.

Frågan är vad som är bäst för syrierna: att vara under iranskt eller turkiskt beskydd? Ekonomiskt torde det kunna bli bättre nu. Iran är hårt sanktionerat av väst.

För den shiitiska minoriteten i Syrien, särskilt alawiterna, familjen Assads samfund, är sötebrödsdagarna över.

BILD: Syriska rebeller hissar den turkiska flaggan jämte rebellflaggan.