På julafton när familjen satt och slappade efter julklappsutdelningen kom jag i diskussion om en artikel jag skrivit om negativ bruttonationalprodukt. Resonemanget går ut på att även trista och onödiga saker räknas in i BNP. En bilkrock kanske kostar tjugotusen att fixa och bidrar därför till BNP med tjugotusen, vilket är lika mycket som en bra resa till Kanarieöarna. BNP-värdet är detsamma i de båda fallen, men den personliga njutningen helt motsatt. Vilket av alternativen skulle du själv välja?

Min nationalekonomiska hypotes som jag inte lyckats bevisa men likafullt tror på är att den tungsinthet som numera gäller för Sveriges och Europas ekonomiska framtid beror på att vår BNP, som trots allt lufsar på rätt bra om man bara ser till siffrorna, består av en ökande andel negativa BNP-komponenter såsom brottslighet, skojarprojekt som Northvolt och insatser som vi knappt själva tror på, u-landsbiståndet och de sociala rehabiliteringsåtgärderna till exempel.

Visst, sa svärsonen till min förvåning, det finns en trettiosexårig mångmiljardär i Silicon Valley, Patrick Collison heter han, som har skrivit om sådant på sin blogg. Collison menar att våra samhällen, framför allt byggen och infrastruktur, med tiden blivit alltmer trögrörliga, vilket kan uttryckas som lågproduktiva, vilket i sin tur med mitt språkbruk kan beskrivas som behäftade med oundvikliga inslag av krafter som ökar BNP i siffror men inte skapar någon nytta utan tvärtom skada.

Visste du till exempel att The Empire State Building, som byggdes på Manhattan mitt under trettiotalsdepressionen, och som i ett halvsekel var världens högsta byggnad, färdigställdes på 410 dagar? Eller att Eiffeltornet byggdes på två år och två månader och kostade fyrahundra miljoner kronor i vårt penningvärde? Eller att NASA i augusti 1968 beslöt att bygga och skicka Apollo 8 till månen med tre mans besättning och sedan lyckades skicka iväg raketen efter bara 134 dagar?

Men USA har under det senaste halvseklet byråkratiserats till den grad att sådana framgångar inte längre verkar möjliga. Det var sådana rekord som möjliggjordes av den fria kapitalism som vi inte längre tolererar. Enligt många amerikanska forskare beror detta på att alltför många intressen numera har möjligheter att driva sina synpunkter på ett sätt som gör att nykonstruktioner blockeras. Statsvetaren Francis Fukuyama menar att ”USA har blivit en ’vetokrati’ där intensiva, välorganiserade fraktioner processar projekt till stasis”. Så här beskriver en rapport läget när man planerade att ersätta de två raserade World Trade Center-tornen på Manhattan efter elfte september:

Idealismen dominerade under den inledande återuppbyggnadsfasen, men snart följde skyttegravskrig mellan intressegrupperna. Myriader av strider som involverar alla de intressen som vill något i detta ärende – fastighetsintressen, offrens familjer, politiker, hamnmyndigheten i New York och New Jersey, den federala regeringen, samhällsgrupper, arkitektfirmor och en uppsjö av ambitiösa entreprenörer som griper tag i bitar av kakan har rasat i över ett decennium, och nästan femton år senare finns det fortfarande lösa trådar som behöver lösas.

Att våra samhällen tappar handlingskraften när ett nästan oändligt antal motsatta intressen plötsligt, utan att vi egentligen märkt något, skaffat sig rätten att göra sig hörda och att få sina synpunkter respekterade, är inte så konstigt. Självblockerande samhällen går så småningom under av sin egen oförmåga att få något vettigt gjort. Se exempelvis på den svenska skolan.

Samtidigt vill vi ha det på detta viset. Respekten för nästan och hennes intressen sätter vi högt eftersom sådant hör till demokratin och de mänskliga rättigheterna, där vi står bland de främsta länderna i världen.

Jag drar slutsatsen och vi dras mot avgrunden för att vi hellre går under än överger våra djupt älskade politiskt korrekta värderingar. Det är kanske nobelt av oss.