Juldagen var släktens dag när jag växte upp. Julafton tillbringades med familjen, juldagen med släkten. Det var då morbröder och mostrar kom med sina familjer och det på nytt dukades upp en dignande julmåltid. Och det diskuterades. Som det diskuterades! I släkten fanns ett antal politiska åsikter representerade så det kunde bli rejält hetsigt kring julbordet. Men inte ens de mest diametralt motsatta åsikterna innebar stigmatisering, utfrysning eller iskall osämja på samma sätt som det gör idag. Jag misstänker att det beror på att det här var människor som vuxit upp och fått sina värderingar innan folkhemsbygget tog fart.

Jag vet att man förmodas älska och respektera folkhemmet men ju äldre jag blir desto mindre kärlek och respekt kan jag uppbringa inför detta samhällsexperiment. Visst, det genomfördes en rad välgörande reformer i Sverige men detsamma kan sägas om andra länder i Europa. Folkhemmet byggdes till stor del på bekostnad av folksjälen.

Släktingarna som samlades runt vårt middagsbord på juldagen var så pass gamla att det gamla Sverige levde kvar inom dem. Deras åsikter hade formats av hårt arbete, en strävan efter att förkovra sig, en insikt om att familj, släkt och vänner (i den ordningen) betydde mest. De levde efter mottot ”själv är bäste dräng” även efter att Socialdemokraterna indoktrinerat majoriteten av befolkningen att de kunde förlita sig på samhället.

Det innebar att de aldrig lät sig påverka av konsensus på samma sätt som folk gör idag – de visste nog inte ens vad konsensus var. Vissa tyckte förstås det var fel att rösta si, andra att det var vansinnigt att rösta så, men hur hetsiga de politiska diskussionerna än blev var det aldrig någon som blev kränkt eller förnärmat reste sig och deklarerade att han eller hon tog avstånd från någon annan.

När den politiska debatten ebbat ut, och julmaten ätits upp, var vänskapligheten och släktkärleken kvar, helt intakt och utan minsta reva. Det delades ut julklappar, dracks kaffe med en och annan konjak, skrattades och pratades familjeminnen tills vi skildes åt i största vänskaplighet.

Det är en av anledningarna till att jag alltid har haft svårt att acceptera, eller ens tolerera, att alla förväntas tycka ungefär samma sak för att få vara med och leka. Som när en av mina äldsta vänner för ett antal år sedan förklarade att hon inte längre ville ha med mig att göra eftersom ”du har så kônstie värderingör nuförtin så dä blir bare bråk”.

De där ”kônstie värderingöra” handlade om att vi hade olika åsikter som hur Socialdemokraterna utvecklats, och om hur Stefan Löfven skötte sitt jobb. Så illa är det alltså i Sverige idag att människor, som känt varandra hela livet, tar avstånd på grund av en så simpel, fjantig sak.

Och det stannar inte där. Det finns släktingar, nära släktingar till och med, som aldrig träffas eftersom de inte tycker samma sak i politiska frågor.

Det är självklart alldeles förödande för ett samhälle, för en nation, att människor är så fruktansvärt självrättfärdiga och lättkränkta. Och när jag sitter här och dricker mitt morgonkaffe medan den glimmande juldagsmorgonen gryr tänker jag, som så ofta, på tider som flytt och längtar efter de människor som inte längre finns kvar.

Samtidigt vet jag att sådana människor fortfarande finns. Jag har turen att ha flera sådana i mitt liv. Människor, med vilka jag kan diskutera vilka politiska frågor som helst – och som inte alls håller med mig – utan att vi tappar respekten eller kärleken till varandra. Så kanske, kanske är folksjälen inte helt borta – kanske finns den kvar inom oss, slumrande, i väntan på att vakna upp.

Foto: Pixabay