I medierna talar många om vikten av fakta och sanning. Som om det här var fullständiga självklarheter. Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Vad är det som kan vara sant eller falskt? Fakta är inte det ena eller andra. Fakta är information som saknar sanningsvärde (alltså att vara sant eller falskt). Det är först påståenden om fakta som kan vara sanna eller falska. Sanningen och lögnen hör hemma i språket och eftersom vår tillvaro är impregnerad av språk kan vi ljuga med tystnaden – då ett undanhållande av sanningen kan betraktas som en lögn.

Sant och falskt är en relation mellan språket och (det vi tror är) verkligheten.

Det finns åtminstone tre olika arter av sanning. Tre olika sanningsbegrepp. Det första är den logiska sanningen. Den är absolut och evig (vad det nu betyder). Av de sanna påståendena ”Om en grek ljuger så kommer han från Sparta” och ”En grek ljuger” så följer att det är sant att han kommer från Sparta. Bevisföring i logik eller matematikens många grenar är förstås lite mer komplicerad men grundtanken är att varje steg nödvändigt följer av de föregående.

Den andra arten av sanning är den empiriska. Då handlar det om påståenden om sakliga förhållanden. I grundläggande vetenskaper är empiriska påståenden om till exempel Higgs-partikeln eller inflationen ögonblicket efter universums tillblivelse djupt inbäddade i matematiskt formulerade teorier. Trots det har fysiker och kosmologer lyckats belägga påståenden av det här slaget. Men empiriska sanningar är aldrig absoluta inte ens i de bästa vetenskaperna. Empiriska påståenden är mer eller mindre sannolika.

Den mänskliga hjärnan är anmärkningsvärd på många sätt men inte särskilt bra på att förstå sannolikheter särskilt när dessa når långt bortom vår evolutionära vardag. Den vardagen består av sammanhang som människor haft en relation till under mycket lång tid. Tio år eller femtio år kan en vuxen person förhålla sig till och detsamma gäller av stånd på tio, hundra eller kanske tusen kilometer. Men den geologiska tiden på hundratals miljoner år eller kosmologiska avstånd på miljoner ljusår är bra siffror.

Sannolikheten för att solen går upp i morgon, att jorden med andra ord fortsätter att snurra, är mycket, mycket stor. Efter 0,9999…. följer många nior. Men sannolikheten är inte ett (1). Eftersom vi inte har en perfekt kunskap om universum kan vi inte med absolut säkerhet veta att solen och jorden inte uppslukas av the Big Rip (googla) i morgon. (Inte sannolikt. Om det händer sker det möjligen om 200 miljarder år). Men att något är extremt osannolikt betyder inte att det inte kan inträffa. Empiriska sanningar är alltså inte absoluta.

De sanningar som används och hävdas i våra medier, i politiken, i vardagliga diskussioner och mer eller mindre offentliga debatter har en vagare karaktär. Ofta kan man inte ens fastställa om de alls har ett sanningsvärde.

Enligt Dagens Nyheters ledarsida (upprepat hundratals gånger) är Sverigedemokraterna ett hot mot demokratin. Enligt samma ledarsida följer att varje beröring med SD är ett hot mot demokratin. Alltså är regeringspartiernas samarbete med SD (Tidöavtalet) ett hot mot demokratin. Frågan är om DN:s ledarsida uttrycker empiriska påståenden som kan vara sanna eller falska.

Många är övertygade om att de vet precis vad demokrati är. Det är en illusion. När länder rangordnas med hänvisning till hur demokratiska de är bygger de på ett urval av kriterier. Allmän rösträtt, yttrandefrihet (och andra politiska rättigheter), en rättsstat som i sin tur uppfyller ett antal kriterier, osv.

Vad betyder allmän i ”allmän rösträtt”? För att rösta i val till riksdagen måste man vara svensk medborgare. Alla andra som bor i Sverige är uteslutna. Alla som är yngre än 18 år är också uteslutna. Så allmän rösträtt är inte särskilt allmän. I Sverige får fångar rösta om de är svenska medborgare och över 18 år. Så är inte fallet i USA. Gör det Sverige till ett mer demokratiskt land än USA? Blir ett land med demokratiskt om det sänker rösträttsåldern till 16 år? Eller varför inte till 10?

Så fort man granskar ett av de många kriterier som används för att bedöma graden av demokrati i ett land upptäcker man en rad komplikationer hos varje kriterium. Det är ett grundläggande skäl till att demokratibegreppet i statsvetenskapen betraktas som väsentligen omstritt. Eftersom den politiska vänstern och högern har olika uppfattningar om statens ställning och räckvidd i samhället så präglar det även synen på demokratin. Inte minst ägandets betydelse och plats i rättsstaten.

Allt det här innebär att DN:s åsikter om Tidöpartiernas hot mot demokratin saknar sanningsvärde. De är varken sanna eller falska. Därför uttrycker de bara att ledarsidan ogillar de här partierna.

Det här betyder naturligtvis inte att hot mot demokratin är omöjliga att känna igen. När till exempel medier (sociala och andra) succesivt kontrolleras alltmer av den politiska gruppering som styr staten så är det ett uppenbart hot mot demokratin. Då handlar det inte längre om hur olika avvägningar av yttrandefriheten görs i olika demokratiska länder. Det handlar om ambitionen att strypa oppositionens möjligheter att göra sin röst hörd.

När ägandet i ett samhälle är beroende av att man har goda kontakter med den politiska nivån så har korruptionen gått så djupt att demokratin, i synnerhet rättsstaten, är avskaffad.

När man möter en bil på fel sida av motorvägen råder det intet tvivel om att olycksrisken är betydande. Om man däremot som laglydig på motorvägen blir omkörd av någon som kör fem kilometer för fort är olycksrisken oklar.

Det tredje sanningsbegreppet, den gestaltade sanningen, återkommer jag till i nästa artikel.

BILD: Perikles begravningstal. Målning av Philipp von Foltz (1852)

Jag är samhällsvetare, filosof och författare men med intressen som drar i väg åt många olika håll. Med åren, tycker jag, har det blivit allt svårare att ha bestämda åsikter om komplicerade förhållanden. Fast för den som måste fatta beslut duger det inte att hänvisa till djupsinnig intellektuella skrupler. Så livet är som alltid motsägelsefullt.