Igår satt jag och tittade igenom gamla filmer som jag tog under sonens uppväxt. En av dem är särskilt kär för mig. Den är inspelad fredagen den 20 december 1991 – för exakt 33 år sedan just idag – och jag hade pappa och en av mina farbröder på besök över dagen. Anledningen var egentligen sorglig – ändå blev det en glädjefylld dag som jag aldrig glömmer.

Besöket föranleddes av att deras äldste bror gått bort och skulle begravas. Vi var alla tre på begravningen, en finstämd sådan i ett kapell i Västerort, och efter begravningskaffet hade jag bjudit hem pappa och Lars på lite julmat. Jag minns att jag hade ansträngt mig för att få till en festlig liten julbuffé, och jag kommer särskilt ihåg att farbror Lars berömde mig storligen för oxtungan som, enligt honom, var lika god som den hans mamma – min farmor – brukade rimma och koka till jul. Det gjorde mig mäkta stolt och glad, kan jag lova!

Lars var 11 år äldre än pappa, född 1915, och en mild, arbetsam och hederlig karl. Fast barndomen och uppväxten ibland var hård, som den ju ofta var för hans generaion, fanns inte ett uns av bitterhet inom honom. När han berättade om sin stränge far var det med stor kärlek och respekt. Att farfar lät barnen arbeta hårt redan i barndomen och att han ibland agade dem om de bar sig illa åt, det såg Lars som något helt naturligt. Har man ett hemman med kreatur, skog och åkermark och dessutom femton barn att mätta, då ”môste en hôlle ordning på ongera” sa Lars.

Nu satt min snälle, fine farbror Lars i min soffa i Högdalen och pratade barndomsminnen med pappa. Fast inte förrän de insisterat på att hjälpa mig att ta in julgranen från balkongen och se till att den stod rakt i sin fot.

– Dä va allt e fin gran, dä här, sa Lars. Kommer du ihôg, Bengt, va noga farsan va mä julgrana?

Och det mindes pappa. Julen var helig för farfar och redan under hösten började han leta efter den perfekta granen. Och han fann den. Alltid.

En gång, när ett par av de äldre bröderna tagit sig för att på eget bevåg hugga en gran resulterade det i en fnysning från fadern. Granen hamnade på lagårdsbacken och farfar marscherade raskt ut i skogen och högg en finare. Det var inte vidare snällt, förstås, men nu var farfar inte heller snäll på det moderna sättet. Det fanns det inte riktigt utrymme för på den tiden.

Lars var den i syskonskaran som hade bäst hand med gårdens hästar. Ändå sa han alltid att han inte hade ett uns av sin egen fars handlag med hästar. ”Ôm jag hade hatt lika mycket av dä som farsan hade i ene lillfingre skulle jag va gla”, brukade han säga.

Det säger något om farfar som hästkarl – men också något om Lars respekt och kärlek till honom.

Nu sitter jag här och tittar på filmen på pappa och Lars och hör dem prata på den karakteristiska Karlskogadialekt som få pratar numera – om den äldste brodern, som nyss begravts, om farfar och farmor, om de andra syskonen och om alla dråpliga, roliga men också otäcka händelser som präglade deras barndom. Skrattet och humorn är alltid nära. Mellan dem sitter min son, då tre år, och lyssnar lika storögt och fascinerat som jag själv alltid har gjort på berättelserna från förr.

Lars är 76 på filmen, pappa nyss fyllda 65. Ingen av dem är i livet längre men i mitt hjärta är de lika levande nu som då. Jag är så tacksam för att ha haft dem i mitt liv – och för att också min son fick lära känna dem.

Foto: Pixabay