Enligt en av mina många fördomar, vilket i det här fallet betyder otillräckligt empiriskt undersökta föreställningar, handlar nästan alla debattartiklar i landets papperstidningar om staten och särskilt då om att staten borde stödja något ändamål som ligger artikelförfattarna varmt om hjärtat, till exempel högre offentliga budgetanslag för sin forskning.

Budskapet i sådana artiklar är, sammanfattningsvis, att något kosmiskt, som vi ofta inte riktigt begriper, påverkar det mänskliga samhället på ett lömskt och nedbrytande sätt och att staten måste gripa in med motverkande åtgärder, vilket nästan undantagslöst betyder mer pengar till nya myndigheter, nya tjänster, mer forskning och fler reglementen. Så här står det exempelvis i en slumpvis framgooglad text:

Den psykiska ohälsan hos barn och unga har ökat under lång tid. Det gäller både lindriga psykiska besvär som oro och psykiatriska tillstånd som depression och adhd. Att tidigt uppmärksamma barns psykiska ohälsa är viktigt för att kunna minska risken att den blir svår eller bestående. Därför behöver du som möter barn och unga i ditt arbete ha bred kunskap om området.

År för år drabbas alltfler ungdomar av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket är ”något man föds med och innebär att vissa delar av hjärnan fungerar på ett annorlunda sätt än hos de flesta andra”. Neuropsykfallen ”inkluderar tillstånd som adhd, autism och språkstörning, dyslexi, dyskalkyli, motoriska problem samt tics och Tourettes syndrom”. Man kan ha flera stycken på en gång.

Hur ska man tolka det här? Jag kan tänka mig två motsatta läsarter, den officiella och den inofficiella (som jag vill varna för eftersom den kan väcka ont blod). Den officiella är den som framskymtar i citatet ovan. Av skäl som vetenskapen ännu ej kunnat fastställa (varför den måste ha större resurser) ökar de neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna hela tiden, dels genom att man upptäcker nya diagnoser, dels genom att antalet diagnosticerade fall årligen blir fler.

Den inofficiella läsarten finns inte på papperstidningarnas debattsidor utan grasserar framför allt i den undre värld av illa tålda cyniker där sådana som jag huserar. När jag träffar någon meddissident resonerar vi alltid om samma fråga, nämligen hur det kom sig att det när vi gick i skolan varken fanns så många diagnoser – jo, ordblindhet, det vill säga dyslexi, fanns och även en del elever som hade svårare än andra att räkna men det ansågs inte konstigare än att många, jag själv till exempel, inte kunde sjunga – eller så många bärare av diagnoserna. Hur har neuropsykiatrin och dess tungt bemannade institutioner invaderat samhället?

Det finns två svar. Det ena är alltså att nervsjukdomarna – nja, kanske inte ”sjukdomarna” eftersom ordet kan förmå några att känna sig utpekade och eftersatta – sprider sig på något okänt vis. Det kan förstås bero på en invasion av rymdvarelser men lika gärna på en tidigare okänd biverkan av fossilolja och att samhället värnar sig genom att etablera starka neuropsykiatriska institutioner. Det andra svaret är det motsatta, således att de neuropsykiatriska institutionerna med sina kreativa, högutbildade besättningar letar efter fler förvirrade ungdomar som de räknar med ska bli mindre förvirrade med hjälp av rejäla doser psykofarmaka. (Och fungerar inte det så vet både du och jag att man kan ta till neuropsykiatrins Formel 1-metod, könsbytet.)

Men rita nu ett förvånat kors i taket, ty DN Debatt har just (igår) publicerat en artikel av den andra modellen. Här är författaren inte någon av de vanliga samhällsfienderna utan själv en psykiatriker och överläkare, en Linda van Paaschen. Hennes tes är följande.

Ungdomar är definitionsmässigt oerfarna och vilsna och osäkra på vilka de är och om de duger till något. Själv hade van Paaschen händelsevis kommit i kontakt med astrologin som mirakulöst av himlakropparnas belägenhet kunde uttyda Paaschens hela personlighet. Hon kände sig sedd och bekräftad.

Om jag hade varit ung i dag hade jag med stor sannolikhet känt mig sedd och bekräftad av en psykolog eller psykiater. Precis som astrologen skulle denne ha berättat om min person, men det skulle ha skett i diagnostiska termer. Det hade varit check på allt! Adhd, huvudsakligen ouppmärksam form, diagnoskod F900C – så hade det stått i det diagnostiska utlåtandet.

Visserligen skulle det inte ha framkommit några egentliga funktions­nedsättningar, men psykologen eller psykiatern skulle medlidsamt ha förklarat hur mycket jag tvingats kämpa och lida i det fördolda, snärjd av det förrädiska duktig-flicka-syndromet.

Efter att diagnosen blivit satt skulle jag bli liksom buren vidare framåt. I mitt horoskop, förlåt, min vårdplan, skulle det ingå en fördjupad diagnos­information och möjlighet att få träffa likasinnade…

Och det bästa av allt: Jag skulle få amfetamin, gratis!

Men nej, jag är inte ung längre. Och inte heller lika vilsen och sökande… I min profession har det samtidigt blivit alltmer tydligt att något som inte duger är hur den svenska specialistpsykiatrin fungerar för barn, ungdomar och vuxna som söker svar på existentiella frågor, eller som har svårt att hantera en allt snävare definition av normalitet…

Psykiatrin fungerar numera som ett slags klassificeringscentral. Liksom alla har sitt stjärntecken har alla sin diagnos­etikett. De som känner sig nedstämda har en depression, oroliga har en ångestsjukdom, personer med humör­svängningar har bipolär sjukdom, energiska och ofokuserade har adhd, de mer långsamma och ofokuserade har add och alla övriga som känner sig annorlunda har autism…

Alla vårdåtgärder innebär en potentiell risk för patientskador. Vid låg­värdevård [onödiga vårdåtgärder] uppkommer patient­skador helt i onödan eftersom vården över huvud taget inte borde ha getts…

Det är som bekant inte alltid lätt att vara människa. I dag blir svaret på (unga) svenskars existentiella sökande ofta en diagnos, oftast adhd – och lösningen blir ofta en medicin, oftast narkotika.

Frågan är om det inte är bättre med stjärntydning ändå. Det är i alla fall mindre skadligt för både individen och samhället i stort.