En vän frågade mig om jag trodde på ondskan. Vadå ondskan? sa jag, ty jag blev perplex. Moderna människor talar inte om ondska. Jo, de talar om förskräckliga illdåd såsom tortyr och andra gräsligheter som sådana som Bashar al-Assad gillar att ägna sig åt. Onda människor finns, men inte Ondskan i form av ett stycke nästan materiell explosiv illvilja, typ djävulen själv.

Men det är det jag menar, sa vännen, det nästan förkroppsligade, svavelosande, odödliga andliga väsen som förmår oss att göra livet till ett helvete för andra människor samtidigt som vi självtillräckligt pumpar upp oss med ilsken rättfärdighet för att övertyga oss om att det är de andras fel, idioterna.

Menar du som den djävul som finns avbildad i medeltidskyrkor med bockfot och rödglödgade järn i handen? sa jag. Undrar du om han finns?

Om du vill formulera dig på det viset, så gärna för mig, sa vännen.

Finns den sortens ondska som människorna tog på största allvar fram till 1909 när journalisten Anton Karlgren på Dagens Nyheter drog igång en flerårig debatt om djävulens existens? Debatten slutade med att djävulen ansågs slutgiltigt avskaffad. På den vägen har det fortsatt i lite över hundra år.

Men på riktigt, finns djävulen? Finns det någon kosmisk makt med uppgift att förmå människorna att oavbrutet djävlas med varandra? Svara nu bara inte med något psykologpladder om otillfredsställande uppväxtförhållanden. Det finns inga förorter som är så felbyggda och ungdomsgårdslösa att de av eget ont inflytande kan skapa en Saddam Hussein eller en Adolf Hitler.

Den här frågan har sysselsatt människor i alla tider, det vet jag med säkerhet, ty jag har googlat. Alla religioner har haft sina föreställningar om godheten och ondskan och deras inbördes förhållanden. Andliga ledare i alla samfund och trosriktningar med tillhörande gudaläror har troligen tillfredsställande svar på dessa spörsmål (även om jag tappar lusten att resonera om livets allvar med funktionärerna i Svenska kyrkan som varken tror på den år 1909 avskaffade djävulen eller på att Jesus och hans lärjungar – och genom dem i princip alla människor – har förmågan att göra underverk som vetenskapen förnekar, att gå på vattnet till exempel; fråga en präst så får du höra hur han svamlar och hjälplöst tittar i taket).

Jag har kommit fram till att både godhet och ondska existerar och att ondska är det själens aggregationstillstånd som uppstår när godheten blivit alltför upphettad. Låt mig förklara. Det är enkelt.

Det är obehagligt för levande väsen att plåga andra individer av sin egen art. Det tror jag är ett axiom även om enstaka levande monster som tycker om att plåga andra undantagsvis kan förekomma. Själv har jag aldrig deltagit i krig men jag har gjort lumpen och vet vad verksamheten går ut på. Syftet är att döda andra människor. Det minst plågsamma är att förinta dem med projektiler på långt håll så att man slipper se deras ofta utdragna lidande, men har man otur kan man hamna i närstrid på tu man hand och antingen själv få magen uppskuren eller tvingas slita strupen av motståndaren. Observera att sådana erfarenheter inte är undantagstillstånd för en soldat i aktiv tjänst eller en vanlig terrorist, utan själva ändamålet.

Djur gör inte sådant. Om man försökte övertyga djur om att de borde pröva på – eftersom det ömsesidiga mördandet är en så uppskattad sysselsättning bland människor – skulle de (djuren) antagligen förklara att det vore alltför obehagligt för dem att döda sina artsläktingar.

Jag tror att människor har samma medfödda motvilja mot att avliva sina artfränder som djuren. Men ändå gör vi det. Det måste bero på att det i denna hantering finns så starka plusvärden att de fullt ut kompenserar för de minusvärden som för var och en framstår så tydligt.

Såklart, säger du kanske. Människan dödar sin nästa för att han vill ha nästans Rolexklocka eller för att han har våldtagit nästan och måste få tyst på henne så att hon inte gör en orosanmälan hos #metoo eller soss. Den sortens dåd är visserligen förskräckliga men de är synnerligen ovanliga i snart sagt alla mänskliga samhällen. Detta är brutalitet och kriminalitet, illa nog visserligen, men ändå långt från det fullskaliga och målmedvetet hatiska utrotande av människor som förordades av Hitler och Pol Pot. Och ändå utövas sådana brott mot mänskligheten med, som det verkar, avsevärd entusiasm hos diktatorernas ibland tvångsrekryterade anhängare.

Detta kan inte ske utan att de som ansvarar för gisslandets praxis, som drabbar både dem själva och dem vars inälvor de skär i strimlor, känner att de i sina bestyr gör större tjänst för människorna än de värden som de samtidigt krossar och förintar. När Hitler bestämde att judar skulle utrotas var det inte på pin kiv eller för att tyskarna ville ha deras lägenheter i Berlin utan för att mänskligheten under nazisternas ledning skulle ta ett kvalitativt språng uppåt och framåt. Livet för alla människor skulle helt enkelt bli bättre. I det perspektivet var sex miljoner mördade judar motbjudande men uthärdligt.

Lenin och Mao Zedong var andra exempel på samma tänkande som Trotskij så skämtsamt illustrerade med uttrycket att man inte kan göra omelett utan att knäcka ägg. Marx hade på ett vetenskapligt övertygande sätt förklarat att människan stod vid starten av en ny era som skulle ge evig lycka bara man eliminerade de individer, kapitalister och kulaker, som av egensinne ville bromsa den löftesrika utvecklingen. Vilket hade varit det största brottet mot mänskligheten, ett trots allt begränsat folkmord eller en kollektiv och permanent avvisning från det hägrande paradiset?

På motsvarande sätt är det alltid, påstår jag, trosivrare och andra godhetsextremister som ligger bakom de korståg som tar livet av människor.

Därför tror jag att det är godhetsfanatikerna, som finns ehuru de inte alltid har kommandot, som är ondskans grundförutsättning och orsak.