Den sjätte var det Finlands nationaldag.

Den sjunde återinvigdes Notre Dame i Paris.

Den sjunde visades också den amerikanske filmen Don Jon i tv.

Jon är fast i sin sexualitet. Han onanerar ständigt men nedlägger också mest varje dag en ny kvinna. Sedan springer han till – inte Notre Dame – men väl den katolska kyrkan i grannskapet, biktar sig och blir förlåten.

Han behöver inte ta något personligt ansvar. Han är en del av en stor, världsomfattande gemenskap, byggd på en enhetlig hierarki. Det räcker med att han rutinmässigt tar sin bikt för att bli förlåten och få fortsätta ta del av denna gemenskap. Han uttalar aldrig någon kritik mot herrarna. Varför skulle han det? De skyddar honom så länge han lyder, vilket han gärna gör. Lydnaden hindrar honom ändå inte i hans ivriga verksamhet.

Den sjätte december visas varje år i finsk tv Edvin Laines Okänd Soldat, baserad på Väinö Linnas bok med samma namn. (Den visas direkt och försvinner därefter från tablån, tills den återuppstår nästa år. Berättelsen finns som serie på Netflix . Den är bra men når inte samma intensitet som Laines film från 1955).

Linna återger sina egna upplevelser från fortsättningskriget i en bok som från vissa håll fick mycket kritik för sin frispråkighet och grovhet – trots att förlaget tvättat bort mycket som den tiden ansågs vara anstötligt och förkastligt (numera finns en ocensurerad version att tillgå).
Soldaterna kritiserar och förbannar ständigt sina officerare och landets ledning. De vill hellre vara kvar hemma och sköta sitt, sin familj, sin gård eller sitt arbete i någon fabrik. Men de slåss och dör, pliktmedvetna in i döden.

De känner sig inte som del i någon stor gemenskap eller något stort maskineri. De väljer själva att ta ansvar för en uppgift som ålagts dem och som de egentligen inte vill veta av. De vet att kriget, detta väldiga skede som herrarna satt igång (det rör sig om fortsättningskriget), kommer att rulla på oavsett vad de själva gör. Det de skulle smita från skulle någon annan tvingas göras. De smiter inte. De gör sin andel.

De lever i en protestantisk kultur som förutsätter att den enskilde tar sitt ansvar utan att försöka smita eller lämpa över det på någon annan.

Hur fungerar dessa två sätt att bete sig?

Det hierarkiska, sydländska och katolska fungerar strålande i goda tider och i medgång. Hela samhället fungera som en stor maskin, med varje del i en organisad helhet, styrd uppifrån. I motgång fungerar det sämre. Kan inte toppen, etablissemanget, bjuda på trygghet och belöningar deserterar man för att rädda sig själv.

Detta kan ses varje dag i Grekland, Italien och Frankrike.

Frankrike har inte haft en balanserad budget på årtionden. Landets offentliga skuld är nu drygt 110 procent av BNP. (Bara Grekland och Italien är mer illa ute). Det löpande underskottet är på drygt sex procent av BNP.

I detta läge måste den senaste statsministern avgå därför att man inte accepterade hans förslag på besparingar, t.ex. att man skall upphäva indexeringen av pensionerna. Denna förnekelse av verkligheten sker samtidigt som de internationella finansmarknaderna tvingar den franska staten att låna till lika höga eller högre räntor än Italien och Grekland.

Det är Notre Dame, eller föreställningen om landets storhet, som får den franska politiska eliten att tillåta sig detta lättsinne. Hittills har det gått utan en våldsamt höjd kostnad för eller svårighet att ta nya internationella lån. Det kan ändra sig på en dag.

Det går inte bra för Finland heller, men där är allmänheten beredd att skära ner mer än vad som sker.

Vi lever numera i en mycket osäker ekonomisk och politisk miljö. Ingen vet vad som kommer att hända nästa år eller ens nästa dag. Eliten är sämre förberedd än den vanlige undersåten, eftersom eliten har mer att förlora och därför gärna hänger sig åt önsketänkande.

Det är uppenbart att den enkle medborgaren i nordiska och baltiska, protestantiska, länder kommer att klara sig bättre än medborgarna i de latinska och katolska länderna – om det smäller.

Det är också uppenbart varför.