Svenska Dagbladets krönikör Hanne Kjöller (bilden) är en av de få tidningsskribenter vars synpunkter jag högt värderar (vilket betyder ”anser värda att läsa”). Hon tänker skarpt, formulerar sig väl och underhållande och bidrar i bästa fall till att återskapa förnuft i vårt land. Hon blir upprörd över saker som retar de flesta medelklassare och nettoskattebetalare.

I en av de frågor som ligger mig varmast om hjärtat har hon emellertid fel, vilket jag alls inte beklagar ty det ger mig en chans att återigen tjata om hur vårt samhälle är konstruerat (samtidigt som det gör mig förstämd att jag ska behöva älta om en så enkel sak).

I en krönika häromsistens tar hon sig an nationens sjukt slösaktiga bidragssystem, vilket betyder att hon förargar sig både över de fuskande medborgarna och de funktionärer i välfärdsbyråkratin för vilken kontrollen av utbetalningar ”så länge varit inskränkt till en signatur och en formulering om ’heder och samvete’”. Hon exemplifierar med en tvåbarnspappa som ”växelvis och utan läkarintyg systematiskt sjuk- och friskskrivit sina två barn” och sedan åtalats för att ”vid 68 tillfällen ha lämnat oriktiga uppgifter till Försäkringskassan”. Tänk om skatteuppbörden sköttes med lika lösa tyglar, undrar hon.

”Det brukar sägas att våra system är tillitsbaserade”, skriver hon. ”Men det är bara halva sanningen. I själva verket håller vi oss med två skilda system: ett kontrollbaserat för att ta ut skatt och ett tillitsbaserat för att betala ut skattefinansierade förmåner.” Sedan avslutar hon med följande konstaterande: ”Den tudelade människosyn som ligger till grund för de olika systemen är obegriplig”.

Detta anser jag vara fel. Det är inte bara ett enkelt missförstånd utan tyvärr, ber om ursäkt, Hanne, ett kardinalfel. Här talar vi inte om några tillfälligheter och småsaker. De missförhållanden som Kjöller pekar på växer direkt ur vårt samhälles konstruktion.

Makten i Sverige finns hos ett Politikervälde som styr med hjälp av ett Välfärdsindustriellt Komplex. Det senare består av två slags människor med kompletterande uppgifter, nämligen dels systemadministratörerna, till exempel generaldirektörer och socialsekreterare, dels klienterna. Klienternas uppgift är att vara offer för olika omständigheter, särskilt kapitalismen och sverigedemokraterna. Administratörernas uppgift är att –  med hjälp av pengar som Skatteverket med stöd av den statliga våldsapparaten tvingar nettoskattebetalarna att erlägga – förse klienterna med förutsättningarna för ett hyggligt liv. Att detta är statens huvuduppgift framgår i Regeringsformen 1 kap. 2 §.

Politikerväldets affärsidé och raison d´être är att vidmakthålla och helst vidareutveckla detta sociala system som vi ofta anser göra oss till en humanitär stormakt, troligen världens största.

Detta sociala maskineri kan knappast fungera på annat sätt än genom den tudelning som Kjöller pekar på. De nettoskattebetalare som står för fiolerna, troligtvis även jag, skulle fuska något alldeles gränslöst med skatten om det inte krävdes mer än en handunderskriven försäkran om att alla skatteplikter är uppfyllda för att få deklarationen godkänd (om det ens skulle behövas någon deklaration med diverse sifferuppgifter, det kunde ju räcka med ett bankID-certifierat kvitto som aldrig kontrollerades). Minutiös kontroll av dem som betalar för systemets fortlevnad som politikervälde och humanitär stormakt är en förutsättning för vår samhällsordning.

På motsvarande sätt, fast tvärtom, är det angeläget med ett pockande offerkollektiv som genom sina okontrollerade uttag bevisar systemets rättmätighet. Om klientgruppen behöver så här mycket mer pengar än vi trodde så är politikerväldet med dess ständiga miljardtillskott till välfärdskomplexet sannerligen befogat!

Men jag kan hålla med om att det behövs mer eftertanke än vanligt för att genomskåda det sociala system som framför allt Sverige byggt upp med sådan eftertanke. Vi är vana från historien att härskarskikt utnyttjar det ekonomiska överskottet för sina egna behov, till exempel att faraonerna använde det till att bygga gravar åt sig själva eller att den viktorianska överklassen i England uppförde slott för de medel de kunde klämma ur de arbetande klasserna. Men med demokratins införande förändrades systemet i grunden. Härskarna kan inte vinna val på att uppvisa ett överdådigt leverne utan når i stället framgångar genom att framställa sig själva som överlägset goda. Då är det praktiskt att ha en grupp som det är särskilt synd om för att genom lämpliga bidrag bevisa sin godhet. Ju fler offerklientel, desto större utvecklingsmöjligheter för politikerväldet och välfärdskomplexet.