Kungliga Postverket fanns mellan åren 1636 och 1994 som ett statligt verk för transport av brev och paket. Det grundades 20 februari 1636 av drottning Kristinas förmyndarregering, på Axel Oxenstiernas initiativ.

Då drottningen år 1645, efter att ha tillträtt regeringen, godkändes den av förmyndarregeringen som år 1643 utfärdat General Riksens Postordning, betecknade hon inrättningen som ”ett högnödigt och nyttigt wärck så för Oss och Cronan som för alla wåre och Rijkzens trogne Ständer, Undersåtare och Inbyggiare”.

Postverket utvecklades under 1900-talet till ett så kallat affärsdrivande verk och omvandlades den 1 mars 1994 till det helstatliga aktiebolaget Posten AB.

Postverket eller Postens historia kan läsa här

Ända fram till 1980-talets slut skedde nästan uteslutande all seriös skriftlig kommunikation via brev bortsett från en mindre del av korrespondensen under huvudsakligen 1900-talet medelst telegraf eller telex. För privatpersoner gällde brevskrivning, något som numera nästan helt upphört, då digital kommunikation helt tagit över. Många skolbarn är numera knappast skrivkunniga men fenomenala att blixtsnabbt knäppa iväg meddelanden på sin mobil.

Min hustru, som gick bort 2007, var en aktiv brevskriverska med en utsökt lättläst handstil och alla brev från familj, vänner och bekanta sparades och arkiverades och så gjorde hennes väninnor. När jag efter hennes död skrev en bok om vårt liv tillsammans hade jag väldig hjälp av hennes väninnor och familj som vänligen ställde hennes brev till förfogande. Hon fick själv aldrig tillfälle att vänja sig vid internetkommunikationens värld.

Minst lika viktigt var postens uppgift att förmedla paket. Jag kan inte erinra mig någonsin att paket försvann eller inte kom fram i tid. Och blickar jag tillbaka från slutet av 1900-talet hade detta nära nog perfekta system fungerat oklanderligt så länge jag själv, föräldrar och mor- och farföräldrar kunde minnas. Postverket var något som alltid fungerade, som alltid funnits och som alla litade på. Man gick till posten för att hämta och lämna paket och alla barn och även de flesta vuxna hade sina sparslantar hos postsparbanken och många samlade på postens frimärken. Posten var en fast klippa i tillvaron.

Den moderna teknologin gjorde slut på brevskrivandet och posten behövdes inte längre när datorer, mobiler och internet tog över. Numera får man knappast några brev längre och räkningar och andra skrivelser från stat, kommun och myndigheter kommer via särskilda appar, som Kivra. Jag får inte ens kvitton längre utan de skickas också elektroniskt via Kivra.

Posten fanns inte kvar särskilt länge efter 1994 och alla postkontor försvann succesivt. Posten bolagiserades också. Den svenska Posten AB och Post Denmark A/S slogs vidare sedan samman 2009 och fick namnet Postnord 2011. Eftersom brev inte längre skrivs så utgörs Postnords verksamhet huvudsakligen att distribuera paket. Genom att verksamheten har privatiserats så är det fullt möjligt för andra bolag att distribuera paket och konkurrensen är hård. I de fåtaliga brev som skrivs höjs portot ständigt.

Postnord har sökt ersättning för sina postkontor och hittat diverse kaféer, mindre butiker mm där man kan hämta ut paket. Det finns också boxautomater som man först ställde upp i tillgängliga lokaler. Nu senast, i min del av Uppsala, har man börjat ställa boxautomaterna utomhus på lämpliga bakgator eller på mer eller mindre nedgångna innergårdar. Samtidigt har det elektroniska systemet blivit alltmer komplext och sofistikerat och jag hade trots god kännedom om datorer och annat inte klarat mig utan hjälp av ett duktigt och hjälpsamt barnbarn.

Hör här: för att klara detta måste jag först ladda ned Postnords app på min relativt moderna Iphone. Detta måste dock godkännas av Apple genom mitt Apple ID som ständigt har blivit allt längre och konstigare och omöjligt att komma ihåg (för att bibehålla säkerhet). Sedan står man framför en delvis nedsnöat box med många fack på en mörk bakgård och samtidigt läsa instruktioner i en ficklampas sken hur man skall förfara och sedan bara hoppas av någon av luckorna skall springa upp. Till slut gick det, men krävde hjälp av det duktiga och snälla barnbarnet.

Hur gör de som inte råkar ha några snälla barnbarn i närheten frågar jag mig? Vid sådana tillfällen längtar man efter det gamla postverket och ett Sverige som en gång fanns. Kanske man måste börja ställa sig frågan, vilket samhälle vill vi egentligen ha? Ingen bryr sig längre vad folk vill ha för samhälle och samhällsservice. Det är bara en överhet som bestämmer allt över huvudet på folk.

Tidigare hade man myndighet och tjänstemän som var kompetenta och som fått sitt arbete för att det var dugliga. Något sådant krävs inte längre eftersom ledande tjänster inte längre går till de mest kvalificerade utan bestäms på grundval av kön, ras, släkt, politiskt parti eller personlig bekantskap. Den som inte blir förbannad över tillståndet i land i dag är nog inte längre vid sina sinnens fulla bruk.

BILD: Brevbärare i Stockholm 1935. Ur Postmuseums bildarkiv.