Människan ägnar mycket tid och ansträngning åt orientering, det vill säga ständiga kontroller av att man faktiskt befinner sig där man tror att man är. Om man till exempel befinner sig på sjön – vilket är farligt för att man kan gå på grund – håller man sin position under ständig uppsikt om inte för annat än att man vet hur rasande kapten kan bli om det visar sig att styrman, det vill säga du, tappat kollen.

Men det är inte bara den fysiska orienteringen som utan uppehåll manar människan att granska sin belägenhet. Livet består ju inte bara av kartor, pejlar och kompasser och andra positioneringsinstrument. Svårare, men kanske viktigare, är att malla in sig och framgångsrikt finna sin plats i samhällets andliga karta (vilket betyder att det är bra för ens sociala framgångar att veta hur folk tänker och att anpassa sig till detta utan att framstå som överdrivet fjäskig).

Jag kan ge ett praktiskt exempel från verkligheten. När jag läser morgontidningen (som i detta fall motsvarar sjökortet) upptäcker jag att jag sedan senaste positionsbestämning förflyttat mig mot ett läge där det verkar regna småspik och vassa grynnor lura i skymningsdiset. Elsa, 84, har blivit våldtagen av en hemtjänstpersonal i sin egen säng. Västvärlden är på god väg att bli ett Skansen över sin egen historiska storhet. Vi har byggt in mekanismer som gör forskningen ofri. Flera kvinnor nära att dö i sjukvården för att ingen tog deras komplikationer på allvar. Totalresistenta bakteriers sprider sig. Chockhöjt porto drabbar föreningar och återbruk. Fel! Fel! Fel! Man får tåla att folk mordhotas på X.

Dessa pejlingar ger hygglig information om var jag befinner mig. (Om du misstänker att jag svartmålar tidsandan i landet så har du fel även om jag erkänner att jag tydligare hade kunnat uppmärksamma att Polestar 4 nu erbjuder fria vinterhjul.)

Sammanfattningsvis är min hypotes att Sverige och troligen det övriga västerlandet, vars stämningar jag emellertid inte överblickar med samma skärpa, befinner sig i ett dekadent och kraftlöst tillstånd. Man brukar säga att ”inga nyheter är goda nyheter” i betydelsen att om man inte hör något så har inget obehagligt inträffat. Men här betyder det i stället alla nyheter är dåliga nyheter.

Dessa observationer tyckte jag intressanta nog att ta upp till diskussion med min portugisiskafröken i Rio de Janeiro. Vi brukar alltid förstå varandra. Men den här gången reste sig en oöverkomlig vägg av saknad genklang mellan oss. Jag menar att hon inte förstod vad jag sa vilket inte berodde på att vi hade svårigheter med verben utan på att vi navigerade efter olika sjökort. På hennes fanns inga lurande vassa grynnor.

Lite genant var det allt med tanke på att vi brukar förstå varandra på pricken men nu hade vi alltså övergått till ett nytt och outforskat tillstånd. Sådan kunde vi ju inte låta situationen förbli så jag började med att säga ”hm” som ett första försök att inleda en förklaringsprocess.

Då sa hon med största hänsyn och vänlighet att hon ju inte ville förolämpa mig men att hon i sitt land aldrig stött på sådana attityder som jag redovisade. Det är klart att otrevligheter inträffar men inte på det systematiska sätt som jag skildrade. Det beror antagligen på att vi lever i länder med olika tidsandor, sa hon lite trevande som för att undersöka om jag tänkte ta illa upp av negativa omdömen om mitt land, den humanitära stormakten. Du lever helt enkelt i ett land, sa hon, som passerat sin kulturella höjdpunkt och nu är på väg ned vilket förstås känns plågsamt när man ser förfallet förkroppsligat i tidningsrubriker.

Så är det nog, sa jag. Medan Brasilien och övriga dussintalet Brics-länder (plus de andra skithålsländerna som Trump kallar dem, tänkte jag lägga till, men avstod för att det smakade sura rönnbär) har ett allt starkare framtidshopp. Det är en total omvälvning på bara trettio eller fyrtio år.