Aleppo, Syriens näst största stad, har fallit igen. Rebellerna, som har sitt fäste i Idlib, genomförde en överraskande blitz. Operationen påminner om Mosuls fall i Irak år 2014.

Syriens närmaste allierade, Ryssland, har svarat med flygangrepp. Och Iran försöker på olika sätt militärt att stödja de syriska regeringstrogna trupperna.

Rebellerna kommer främst från organisationen Hayat Tahrir al-Sham, som har sitt ursprung i Al-Qaida.

Konflikten i Syrien är inte ny. Det senaste inbördeskriget, som började i samband med den så kallade ”arabiska våren”, var bara det senaste uttrycket för en strid om den syriska nationens identitet som är lika gammal som nationen själv.

För Baathpartiet, som styrt sedan 1963, är Syrien en sekulär, socialistisk stat med en arabisk identitet som inte tog hänsyn till religion. En stor grupp sunniter ville dock att Syrien skulle vara en islamistisk, sunnitisk stat.

Där är härifrån rebellerna kommer.

De olika minoriteterna, som alawiterna (den nuvarande presidenten Assad är alawit), shiiterna, druserna och de olika kristna samfunden, har tytt sig till Baathpartiet och alltid varit oroliga för att den sunnitiska majoriteten ska ta över.

Efter blitzen för några dagar sedan sprids videoklipp på sociala medier som visar hur rebeller torterar folk från minoritetsreligioner och vandaliserar deras heliga platser.

I boken De arabiska revolutionerna (1975) ger arabisten Ingvar Rydberg en bakgrund till vad som händer idag i Syrien.

En av de saker som lett till missnöje bland sunnifundamentalister är det faktum att religiösa minoriteter, ”otrogna” och ”kättare”, i Syrien har kunnat leva som jämlikar med sunnimuslimer. Detta upplevdes som kränkande.

Baathpartiets sekulära ideologi erbjöd en möjlighet för folk från minoritetsreligionerna att avancera i samhället.

”Det kan också ha berott på partiets sekularism, som gjorde Baath tilltalande även för icke-ortodoxa muslimer. I varje fall var det just tack vare Baath – framför allt partiets avdelning inom armén – som representanter för dessa minoriteter skulle svinga sig upp till toppositioner i den syriska staten tjugo år senare, något som verkligen var svårt att förutse i 40-talets Syrien.” (s. 55)

”De ortodoxa muslimernas traditionella misstro mot det sekularistiska Baath hade fördjupats av ett års Baathstyre. Den marxistiska jargongen i det nya partiprogrammet verkade ytterst frånstötande på dem.” (s. 137)

”Det bristande förtroendet, som hade såväl sociala som religiöst-ideologiska skäl, härrörde från förhållandet att partiet kommit att domineras av de heterodoxa minoriteterna, i första hand alawiter, i andra hand druser, i tredje hand ismailiter och kristna.” (s. 137)

År 1964 utbröt ett sunnifundamentalistiskt uppror, liknande det vi såg under ”den arabiska våren”:

”Våren 1964 kom den första raden revoltförsök mot Baathregimen. Våldsamma strejer och demonstrationer svepte fram över städerna. Den blodigaste sammandrabbningen kom inte oväntat i det fromma Hama, där agitationen bland studenterna utnyttjades av imamerna som från moskéernas minareter manade till uppror. Arméförband bombarderade den största moskén. Den aktivaste kraften bakom upploppen var Muslimska brödraskapet, som var bäst organiserat bland den lägre medelklassen och hade den stora fördelen gentemot de gamla högerpolitikerna att inte förefalla representera bara personliga och materiella intressen.” (s. 138)

År 1973 var det dags igen:

”Våren 1973 svepte våldsamma oroligheter fram över de syriska städerna, då en religiös opinion gick till storms mot regeringen för att den i den nya permanenta konstitutionen underlåtit att nämna att islam var statens religion. I Hama plundrades Baathpartiets högkvarter.” (s. 226)

”Oroligheterna visade vilken animositet städernas traditionella medelklass fortfarande känner mot den sekularistiska Baathregimen. Speciell misstänksamhet väcker det faktum att makten till stor del ligger i händerna på alawiter, vilka dessa ortodoxa muslimer överhuvud inte betraktar som riktiga muslimer.” (s. 226)

När ”den arabiska våren” bröt ut, och under flera år, förmedlade mainstreammedierna en förenklad bild av konflikten i Syrien som en motsättning mellan ”folket” och ”diktatorn”.

Assad må vara en diktator, men det är knappast därför Al-Qaida och ISIS och deras gelikar vill störta honom.

Konflikten är förstås komplicerad. Jag har inte ens nämnt USA. Men det här ett perspektiv som behöver lyftas fram.

Kommer rebellerna att lyckas behålla Aleppo? Det kan bli svårt med tanke hur viktigt Syrien är för Putins Ryssland och för Iran.

Ryssland har en flottbas på Syriens kust.

För Iran är Syrien vägen till Libanon. Iran behöver Syrien för att hålla ihop sin inflytelsesfär i regionen: ”den shiitiska halvmånen”, som man själv kallar ”motståndsaxeln”.

Även grannlandet Irak kommer att göra allt för att hejda rebellernas framryckning. Man vill inte ha en upprepning av mardrömmen för tio år sedan då ISIS svepte över landet.

I Syriens finns flera platser som är heliga för shiiter, bland annat en plats som kallas ”Zaynabs grav” i Damaskus. Googla på det. I Irak är shiiterna i majoritet, och efter Saddams fall, har man även den politiska makten. Iraks shiiter ser Assads styre som ett skydd för Zaynabs grav och andra heliga platser.