PATRIK ENGELLAU Den sanna historien om min kompis som blev en slumlord

Man vet att folk ljuger, bara inte hur mycket de ljuger. Särskilt otillförlitliga är folks utlåtanden när de gäller deras framgångar i Hollywood och Silicon Valley. Det beror på att ingen i de trakterna vill träffa någon som inte gjort sig en miljard dollar. Därför gäller det att uppföra sig som om man hade sådana summor på bankkontot. Antingen det eller försöka låna ihop till en svartaveckanresa tillbaka till Bandhagen.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU Den sanna historien om min kompis som blev en slumlord

Den som emellertid inte bor runt San Francisco Bay och inte lärt sig att ljuga lika nonchalant övertygande som ortsborna får bita ihop tänderna när han återvänt till lägenheten i Bandhagen och upptäckt och den på några månader förvandlats till ett madrasshotell för något dussintal papperslösa arbetskraftsinvandrare. Många av dessa boende, förklarade en sådan återvändande lägenhetsinnehavare uppgivet för mig, var hyggliga killar från Pakistan som cyklade runt med Foodora-hojar fulladdade med pizzor till bortskämda CFO:s och CPO:s och CEO:s som fått lägenheter kring Mariatorget på Söder i present av sina sparsamma föräldrar.

Men att komma hem och upptäcka att ens lägenhet blivit kapad av ett gäng pizza-leverantörer känns tungt, förklarade min nye, olycklige vän.

Alltnog, min kompis fick bita ihop över sitt öde att först missa en av alla dessa miljarder som så skämmigt och orättvist hade undflytt honom i Oakland med omnejd och sedan vid hemkomsten upptäcka att lägenheten övertagits av ett antal arbetskraftsinvandrade kärnfysiker, symfonidirigenter och hjärnkirurger som bara tillfällig hojade runt i Stockholms snöslask för att klara livhanken medan Migrationsverket hjälpsamt letade efter deras identitetshandlingar som de slängt vid Dardanellerna på vägen till Schengen.

Min kompis insåg efter några dagar, när han haft turen att få bo hos sin mamma, att hans dilemma inte alls var så tokroligt som det först hade verket medan han ännu trodde att rättsstaten snabbt och effektivt skulle avhysa Foodora-cyklisterna och återställa lägenheten i brukbart skick – pakistanarna hade ju inte ens försökt grilla kött i parketten – så att livet kunde återta sin normala gång och lufsa på som vanligt medan polaren grejade något nytt jobb som it-tekniker.

Men det var inte så enkelt som man skulle kunna tro. Polisen förstod dilemmat men hade inga lediga hotellrum eller ens några tvångsboenden för ett dussintal högutbildade kirurger med oklara uppehållstillstånd. De pakistanska husgästerna fick bo kvar, inte för att någon tyckte att det var en bra idé som stämde med den svenska integrationspolitiken, men det fanns liksom inget att göra. Det fick bo kvar i hopp om att problemet inom kort skulle lösa sig fast ingen visste riktigt hur, inte ens kommunens socialtjänst som min kompis utan framgång hade kontaktat. Det kunde man förstå med tanke på hur mycket socialen kunde ha att göra med andra, ännu mer hjärtskärande fall.

En dag presenterade sig livets allvar i form av en person som skulle hämta hyran av madrassgästerna. Han stor, svart, heltatuerad och troligen från Nigeria. Han log brett och förklarade att han var vicevärden. Min kompis, som var med vid konfrontationen, sa att som nigerianaren såg ut var det ingen av madrassgästerna som krånglade med hyresbetalningen. Där höll det emellertid på att hetta till ty min kompis ansåg att om någon skulle ha hyresintäkterna så var det han själv, men även han kom på mildare tankar efter att ha studerat vicevärdens färggranna, muskulösa kropp.

Hur det hela löste sig förstod jag aldrig men tydligen insåg nigerianen, som hade en högre begåvning än många skulle ha misstänkt, att det vore klokt att lugna ned min kompis lägenhetsinnehavaren så att han tjänade lite på slumaffären i stället för att varje månad förlora några tusenlappar.

Om det blev något slut på affären fick jag aldrig veta eftersom kompisen ändå aldrig varit någon av mina såtaste vänner. Vi förlorade gradvis kontakterna. Men så länge jag följde upplägget verkade det till ömsesidig belåtenhet för både kompisen och nigerianen. Omedvetet upprätthöll svenska staten ett slags tillfällig ordning genom att alla inblandade visste att myndigheterna tidvis kastade ett öga på fallet, kanske för att flytta pakistanarna till något hem långt utanför staden (dit de absolut inte ville bli förvisade med tanke på cykelfärderna) och att det därför var säkrast att ligga lugnt.

Det senaste jag hörde var att kompisen blivit it-nomad, det vill säga världsambulerande it-tekniker. Han fick tydligen varje månad en slant sig tillsänd från madrasshotellet av den afrikanske vicevärden.

Patrik Engellau