Donald Trump tycks ha mång äss i rockärmen när han gör sig redo att styra landet i enlighet med sin filosofi. Ett av de mest lovande inslagen i det program han hittills avslöjat är idén att lägga ned den amerikanska motsvarigheten till Skolverket. Det har jag själv argumenterat för i årtionden utan att för den skull få något erkännande eller ens väcka något intresse för att diskutera frågan. I stället har pedagogiskt insatta personer skrattat nedlåtande och avfärdat mig som provokatör.

Pyttsan! Det är ungefär som att skriva av Galileo (bilden) som agitator och orosstiftare när han påstod att jorden snurrade kring solen i stället för tvärtom. Jag vill, i analogi med Trumps tänkande, hävda att Skolverket, liksom så många andra centrala myndigheter, gör mer skada än nytta, vilket beror på att organisationen med tiden skaffat sig andra mål än den hade från början.

Ibland är det en fördel, kanske rentav en nödvändighet, med centrala instanser som skapar centrala beslut. Folkskolan inrättades år 1842 och blev Sveriges första obligatoriska system för allmän utbildning. Tidigare hade bara barn med särskilt intresserade föräldrar, som därtill hade de ekonomiska resurserna, fått möjligheten att lära sig att läsa, skriva och räkna. Undervisningen bedrevs i privata skolor eller av privatanställda lärare.

Folkskolan gjordes emellertid obligatorisk eftersom det annars aldrig blivit någon allmän undervisning. Många föräldrar behövde barnen som arbetskraft i jordbruket eller till något annat nyttigt och ansåg inte att det var någon mening med undervisningen.

Denna förklaring till obligatoriets nödvändighet låter övertygande även om det är obligatoriets förespråkare som presenterar förklaringen. Men för all del, det krävdes nog tvång för att förmå barnen att lära sitt abc.

I tidevarvets auktoritära stil ingick förstås inte bara skolplikten utan också ett stort antal andra företeelser som stagade upp tvånget, till exempel kvarsittning, skolaga, underbetyg, skamvrår, relegering samt ständigt återkommande utskällningar, ofta bara som allmän disciplinering utan motiverande förseelser från elevernas sida.

Men sedan hände något oväntat som emellertid borde ha förutsetts av alla som läst sin Sokrates – och detta gäller inte bara skolvärlden, men kanske särskilt där – nämligen en tydlig omvälvning som liksom Janusansiktet uppträder i två motsatta existensformer. Å ena sidan abdikerade skolvärldens överhet, således lärare, rektorer och annat befäl, precis som Sokrates beskrev. Lärarna ville vara som eleverna – se bara på hur de klär sig och talar om du inte tror mig – precis som Sokrates förutsåg. Det skedde en maktförflyttning nedåt i skolhierarkin så att när det numera förekommer uppiskningar så är det från elevernas sida mot lärarna, inte det motsatta som tidigare.

Å den andra sidan tog ett annat slags centralisering en början som på högre ort uppträder som en besatthet vid byråkratiska metoder. Vad som än händer utfärdas ett reglemente eller ny läroplan eller annan föreskrift. Regelverket riktar sig framför allt mot lärarna som därmed blir ansatta med ny kraft från två håll, dels från allt besvärligare elever, dels från de högre myndigheterna. Inte konstigt att lärarkåren tappar sugen och att endast de minst ambitiösa studenterna söker sig till yrket.

Detta kan inte reformeras till en ny och hållbar ordning. Här behövs rejäla tag så att alla betraktare förstår att det står en reformator med seriösa avsikter bakom förändringarna. En första åtgärd som skulle ingjuta en ny anda i pedagogernas värld vore som sagt att lägga ned Skolverket. Kanske är det på detta vis Trump kommit fram till motsvarande åtgärd i USA.

Troligen räcker detta dock inte för att återskapa den ordning och studieiver som tidigare förekom i den svenska skolan. Både elever och skolpersonal måste lära sig att skolan inte ska vara en plikt, utan en förmån som ställs till förfogande av skattebetalarna. Skattebetalarna investerar i eleverna för att eleverna genom sina ansträngningar ska ge återbäring till investerarna.

En sådan attitydförändring kommer inte av sig själv. En metod vore att försöka återskapa den gamla skolans anda med kvarsittning, skolaga, underbetyg med mera i verktygslådan. Men ett sådant försök vore sannolikt dömt att misslyckas. Kulturrevolutioner är inte så lätta att genomföra. En annan metod vore att bara erbjuda gratis utbildning till elever som begriper att värdesätta de chanser de erbjuds.