Av något skäl – det kan vara Elon Musk som fått ett eget amerikanskt statsdepartement för att bekämpa byråkratin – har jag på senare tid funderat alltmer över hur den offentliga byråkrati, som jag brukar ondgöra mig över, egentligen fungerar. För dagens byråkrati är inte samma djur som gamla tiders. Liksom andra organismer har den efter Darwins principer anpassat sig till förändrade omständigheter och försörjningsmöjligheter.

Förr i tiden var byråkratin, liksom nu, en del av den offentliga överheten med den skillnaden att den gamla byråkratin hade auktoritet. Skolelever darrade nervöst när de blev ”uppkallade” – bara ordet framkallade bävan – till rektor.

När jag själv så sent som i början av sjuttiotalet som sjuttonåring kom hem från USA med ett amerikanskt körkort gick jag in på en polisstation och frågade om jag fick använda kortet i Sverige. Den fete polisen bakom disken vände och vred på kortet och sa att körkortet var ett körkort och därför berättigade mig till bilkörning även om jag inte var arton år. Lycka till, grabben! Han, som troligen var längst ned i polishierarkien, kunde på egen hand fatta ett sådant beslut. Det är auktoritet.

Allmänheten hade två helt olika uppfattningar om byråkratin. Dels var den, som Strindberg skrev i Röda Rummet, ”ett kollegium för utbetalande av ämbetsmännens löner”. Men den var också, enligt Max Weber, den pålitligt oförvitliga och regelstyrda ryggraden i moderna staters förvaltning, garanten för rättsstatens principer och för rättvisa, lagenliga beslut som står över varje slags korrupt egenintresse.

Jag tror att det var så, det vill säga båda.

Vår tids byråkrati har gradvis uppstått som ett resultat av demokratins utbredning vilket betyder att makt och inflytande över medborgarnas tillvaro gradvis har förflyttats från dem själva till politiska instanser såsom riksdagen och kommunstyrelsen. Principen för detta upptäckte jag på sjuttiotalet i en småländsk stad som jag en kall vinterdag besökte och vars lokaltidning jag läste. Förstasidans huvudrubrik avslöjade en skandal: ”Asta, 83, fryser. Vad gör kommunalrådet?” Asta bodde uti i skogen och kunde inte ta sig till handelsboden för all snön. Då förstod jag att något stort skett i mitt land, ty ansvaret för Astas kosthållning hade på något märkvärdigt men uppenbarligen självklart sätt förflyttats från Asta själv – och hennes nära och kära – till kommunalfullmäktige. Denna omvälvning ledde så småningom till att kommunen byggde ut sin sociala service på ett sätt som ännu inte visat tecken på att ebba ut. (Processen kan, om du frågar mig, inte bromsas utan kommer att fortsätta tills pengarna är slut.)

På så vis uppstår en till synes motsägelsefull utveckling. De offentliga administratörerna, alltså byråkraterna, får fler uppgifter och mer att göra samtidigt som deras auktoritet inskränks. Att auktoriteten inskränks beror på att demokratin ger folket mer makt. Kommunalrådet kan inte säga åt Asta, 83, att hon får ordna sina matleveranser bäst hon kan, fråga grannarna eller barnen, vetja! Försöker han med det blir han hudflängd i Smålands Dagblad. För övrigt har riksdagen skrivit om sociallagen så att snökontroller blivit en medborgerlig rättighet och en kommunal skyldighet. Och socialstyrelsen ser inte mellan fingrarna på den kommun som blir anmäld för att inte ta sitt ansvar! Så kan den övervakande myndigheten skydda sig själv från kritik.

Allt detta leder till att byråkratin blir mindre barsk. Den är rädd för att bli lagförd för varje slags tillkortakommande. Lärare kan bli anmälda om de ryter åt en tredskande elev. Därför ägnar lärarna oändlig tid till att dokumentera allt som sker så att Skolverkets inspektörer kan visa att de tagit sin uppgift på allvar och i grunden undersökt varje incident. Inget sker med den tredskande eleven, ty det finns numera inte ens en skamvrå. I stället råder laissez-faire enligt principen att råttorna dansar på bordet när katten är borta.

Detta är en metamorfos i linje med allt det andra. Skillnaden mellan min polis på stationen på Södermannagatan och en högstadielärare är att polisen fattade ett eget beslut på grundval av sitt omdöme eftersom det inte fanns något skrivet regelverk om sjuttonåringar som kom med körkort från New Jersey medan högstadielärarens moderna regelverk förkunnar att allt är förbjudet för honom och att hans enda räddning är att dokumentera allting för att lugna Skolverket (som också består av skrämda byråkrater, bara på högre nivå och därför bussigt nedlåtande mot fotfolket i bildningshierarkien). I stället för omdömet styr då paragrafrytteriet.

För ovanlighetens skull har Dagens Nyheter en vettig debattartikel på det här temat. Den 24 november skriver professorn Mats Alvesson, som alltid har kloka saker att säga, och överläkaren Stella Cizinsky, följande:

Oftast följer man order och instruktioner och avstår från eget omdöme eller etiskt resonerande. Man ägnar sig åt funktionell dumhet.

Som effekt av detta uppstår också en kultur som utan eftertanke anmäler organisationer och individer. Och ledningarna vågar inte gå emot trenden, utan lägger ansvaret på juridiken.

Förutom felstyrning så formas en ångestdriven medelklass, som gör allt för att undvika formella fel. Många jurister och myndigheter ägnar tid åt att kontrollera lärare och sjuksköterskor – vilket nog är lugnare än att syssla med grovt kriminella. Men även privat sektor är angelägen att undvika legala fel, vilket medfört ett omfattande dokumentationsraseri och annat som stjäl resurser från kärnverksamheten.

När resurser stjäls från kärnverksamheten sjunker den offentliga sektorns produktivitet. Medborgarna undrar med Leif Östling ”vad fan de får för pengarna”. De får mer byråkrati. Detta gör landet till ett sämre land. Vilket skulle bevisas.