Självklart är jag medveten om att det inte är god ton att visa någon sorts nyfikenhet över de samhällsexperiment som presidentvalde Trump för närvarande tycks vara i färd med att iscensätta annat än om syftet med nyfikenheten är att visa vilken skada experimenten kommer att åsamka resten av världen, inte minst de illiterata bonnläppar som röstade på fanskapet. Trots det kan jag inte låta bli att tänka något litet på vilka förändringar som kanske kan inträffa i USA och hur dessa skulle kunna påverka Sverige – även om jag är väluppfostrad nog att utgå ifrån att Elon Musk, som ska bekämpa byråkratin, med säkerhet kommer att misslyckas.

Musk och Trump har med större eftertryck än vad jag upptäckt på annat håll framhållit den offentliga byråkratins ansvar för de amerikanska samhällets problem. Jag tror att det är sammalunda för svensk del. Ingen annan enskild faktor, inte ens vårt erkänt misslyckade invandringsprojekt, har, enligt min eventuellt fördomsfulla uppfattning, lika mycket skuld till våra samhällsproblem. Skolan – numera med en fjärdedel illiterata femtonåringar och en stor grupp lärare som själva inte klarar matten och stavningen – leder nog ligan över samhällsutmaningar och det har inte presenterats andra lösningar än ännu mer byråkrati i form av nya läroplaner etc. Polisen genomgår en annan framstående kris utan tecken på trovärdig bekämpning av brottsligheten. Infrastrukturen, till exempel för järnvägens behov, håller på att falla samman av brist på underhåll. Sjukvården rapporterar dagligen att den går på knäna och utanförskapsområdena bara växer. Jag tror att allt sådant har med tilltagande offentlig byråkrati att göra där byråkrati betyder mer pengar till de styrande politikerna som styr medelst fler anställda byråkrater och utökade anslag.

När demokratin slog igenom på 1920-talet kontrollerade den offentliga sektorn ungefär tio procent av BNP. Demokrati betyder att politiker styr och när de hade blivit varma i kläderna ett halvsekel senare tog de strax över hälften av BNP. Men där tog det slut med ökningen. Under innevarande sekel har den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten sjunkit till någon procentenhet under hälften.

Är detta kanske ett tecken på att jag har fel? Har politikerväldet låtit sig nöja och begränsat byråkratins utveckling? Inte om man räknar antalet byråkrater i bemärkelsen offentliganställda. Dessa har tvärtom blivit fler om än inte särskilt många fler. Antalet har ökat med uppemot 50 000 personer under detta sekel och uppgår nu till nästan 1,5 miljoner individer.

Mindre pengar till politikerväldet och samtidigt fler anställda, hur kan det gå ihop? Jag tror – kanske alltför fantasifullt och i värsta fall helt felaktigt – att politikerväldet behåller mer av sina intäkter för att betala och utvidga sin byråkrati vilket betyder att det återstår allt mindre pengar till sådant som kräver offentliga utlägg, till exempel just infrastruktur och högre ersättning till de minst prioriterade offentliganställda såsom undersköterskor, kommunala städare och SJ:s materielkontrollanter och annan servicepersonal.

Om det är så våra problem ser ut vet jag ändå inte vad jag skulle göra om jag vore statsminister. Det vet inte statsministern heller och inte någon annan politiker eller övrig förmodad sakkunnig. Det beror på att föreställningen om att det är byråkratin som är vårt nationella sänke inte förekommer i vårt politiska medvetande eller dito debatt. Jag har aldrig hört någon politiker inför något val förklara att hans parti avser att helhjärtat bekämpa den offentliga byråkratin. (Tacka sjutton för att sådana politiker inte förekommer ty den byråkratiska offentliga apparaten består av politikernas egna anhängare och stödtrupper.)

Ej heller i USA har detta slags föreställningar fått någon särskild förankring annat än möjligen hos den sortens obildade småföretagare som där, liksom här, ägnar en stor del av sin energi åt att svära över regler och blanketter, skattefuska och på annat sätt lura staten, kort sagt sådana beklagansvärda typer som röstar på Trump.

Förlåt om jag tvärtemot reglerna för respektabelt umgänge inte kan låta bli att nära en fåfäng förhoppning om att Elon Musk, tvärtemot all sannolikhet, skulle lyckas med att sätta den amerikanska byråkratin på plats. Det skulle få omvälvande konsekvenser för västerlandet om alla länders härskare, först motvilligt men sedan förhoppningsvis med tilltagande entusiasm, begriper hur mycket nytta de skulle kunna göra för sina uppdragsgivare, det vill säga medborgarna.

(Bilden föreställer den atenske demokratiförespråkaren och stadsstatsfadern Perikles.)