Det är märkvärdigt med vilken frenesi svenska folket, i varje fall den del av dem som jag råkar träffa, avskyr Donald Trump. Hatet är imponerande inte bara i sin vildsinthet utan även för att så många av den presidentvaldes svenska fiender inte anser sig behöva sätta sig in i Trumps idéer och program, exempelvis genom att lyssna på tal och intervjuer ”eftersom han ändå bara ljuger när han inte uppviglar till statskupp”.

Historien kan ge dessa skeptiker rätt med tanke på att majoriteter med allmänt vedertagna uppfattningar brukar gå segrande ur debatter om sakers sannolika framtida tillstånd. Det brukar gå som folk tror. Varför tror du annars att man blir överraskad av överraskningar? Själv vet jag inte vad jag har för uppfattning om Trumps politik annat än att man för hans skull skulle önska att det ligger något i svenska talesätt som ”lyckan står den djärve bi” och ”bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” – samtidigt som jag inser att sådana sentenser är gjorda för teaterscener snarare än för verkligheten.

Ett löftesrikt men troligen undergångsdömt stycke politik är det som Trump ska sjösätta tillsammans med världens rikast man Elon Musk samt Vivek Ramaswamy, som gått ut Harvard och Yale och sedan, även han, blivit mångmiljardär, åtminstone tidvis. De framtida ministrarna får ansvar för det nyinrättade Department of Government Efficiency (DOGE). De har just förklarat sig i The Wall Street Journal (https://www.wsj.com/opinion/musk-and-ramaswamy-the-doge-plan-to-reform-government-supreme-court-guidance-end-executive-power-grab-fa51c020?mod=hp_opin_pos_0).

Frågan ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag har femton års erfarenhet som statsbyråkrat och minst fem års praktik som effektiviseringskonsult åt kommuner och myndigheter. I början av 1980-talet skrev en bok åt Statskontoret som hette ”Byråkraternas egen byråkrati” där jag efter rätt ytlig forskning kunde konstatera att produktiviteten sjönk överallt inom staten. Till exempel sjönk PRV:s produktionsvolym per anställd under sjuttiotalet med 42 procent. UHÄ:s anslag växte med 26 procent medan antalet avlagda grundexamina sjönk med 44 procent. Jag har en känsla av att detta var både första och sista gången siffror på utvecklingen publicerades. Däremot var den långsiktiga tendensen uppenbar för var och en som gick runt i myndighetskorridorerna och sniffade på stämningarna.

Jag är ganska säker på att det blivit värre under det halvsekel som gått utan att någon på allvar försökt sätta stopp. Det går att begripa ty att försöka skära bort någons försörjning är som att sticka pinnar i magen på nyvaknade björnar. Även om begreppet ”den djupa staten” verkar populistiskt, konspiratoriskt och vulgärt så vore det konstigt att den största yrkesgruppen i alla länder – de statsanställda, mer än 250 000 personer i Sverige – inte skulle ha vett och organisationsförmåga att göra motstånd om det kom någon och ville krångla med deras födkrok.

In kliver alltså Musk och Ramaswamy med vad den djupa staten eller ”träsket i Washington D.C.” måste betrakta som ondast tänkbara avsikter. Amerikanska folket hunsas, säger de, av ständigt växande regelverk och arméer av byråkrater som folk tror har tillkommit genom beslut i demokratiska församlingar. Men så är det inte, förklarar de sammansvurna, här handlar det om en byråkratisk apparat som expanderar av sig själv:

De flesta statliga verkställighetsbeslut och diskretionära utgifter fattas inte av den demokratiskt valda presidenten eller ens hans politiskt tillsatta utan av miljontals icke-valda, icke utnämnda tjänstemän inom statliga myndigheter som ser sig själva som immuna mot avsked tack vare skydd av den offentliga förvaltningen.

Detta är antidemokratiskt och står i motsats till grundlagsfädernas vision. Det medför enorma direkta och indirekta kostnader för skattebetalarna. Tack och lov har vi en historisk möjlighet att lösa problemet. Den 5 november valde väljarna Donald Trump med mandat för genomgripande förändring, och de förtjänar att få det.

Den djupt rotade och ständigt växande byråkratin utgör ett existentiellt hot mot vår republik, och politikerna har medverkat till det alltför länge. Det är därför vi gör saker annorlunda. Vi är entreprenörer, inte politiker. Vi kommer att fungera som externa volontärer, inte som federala tjänstemän eller anställda. Till skillnad från statliga kommissioner eller rådgivande kommittéer kommer vi inte bara att skriva rapporter eller klippa band. Vi kommer att sänka kostnaderna.

En första åtgärd kan vara att tvinga statstjänstemännen att infinna sig på arbetsplatsen:

Att kräva att federala anställda kommer till kontoret fem dagar i veckan skulle resultera i en våg av frivilliga uppsägningar som vi välkomnar: Om federala anställda inte vill dyka upp bör amerikanska skattebetalare inte betala dem för Covid-erans privilegium att stanna hemma.

Dessutom ska lag Musk-Ramaswamy ge sig på federala upphandlingar som länge kunnat växa okontrollerat. Det glädjer mig också eftersom jag vet av egen erfarenhet hur illa det kan gå när den offentliga sektorn ska ut och köpa saker. För åtskilliga år sedan inrättade jag och några andra en expertgrupp som heter Konkurrenskommissionen med huvuduppgift att offentligt brännmärka offentliga organ som inte följer upphandlingsreglerna. Det kanske kan vara något för DOGE att ta efter. Jag kan lova att kommunalråd tycker mycket illa om att behöva läsa i lokaltidningen att de blivit prickade för att de inte respekterat direktiven för offentlig upphandling.