Nyligen skrev jag om Gert Wingårdh och hans DDR-inspirerade sarkofag på Djurgården. Jag drog då parallellen mellan arkitekter som Wingårdh, som följer den postmoderna politiska inriktningen och drivs av att provocera, med journalistkåren. Båda yrkesgrupperna strävar efter att fjärma sig från det de, med största sannolikhet, ser som ”pöbeln”. Arkitekterna genom att skapa byggnader som allmänheten inte vill ha – journalisterna genom att ständigt vinkla

Gunilla Grahn-Hinnfors recension av Wingårdhs memoarbok Gula fläcken i Göteborgsposten bekräftar den tesen. Grahn-Hinnfors ”fastnar direkt i” hans bok och skriver hänfört om hans gärning i yrkeslivet. Hon tycks helt begeistrad av hans privilegierade uppväxt – och än mer av att han blivit så mätt på skönhet och vackra ting att han väljer att skapa det motsatta när han själv växer ur kortbyxorna och får en plats vid ritbordet.

”Till skillnad från de flesta av sina jämnåriga drömmer inte Gert Wingårdh, född 1951, bara om vackra saker, unika smaker och lyx, han är mitt i det. Han beställer skräddarsydda kostymer på Saville Row, bor på Blakes Hotel och rör sig hemtamt både på Rivieran, i Milano och Los Angeles.” skriver Grahn-Hinnfors hänfört och tillägger dramatiskt:

”Det finns bara en sak som gnager: han ritar inte hus.”

Detta behövde dock inte gnaga särskilt länge. Gert Wingårdh har sedan länge fria händer att rita både det ena och det andra, till majoritetens förtret. Grahn-Hinnfors tycks vara oerhört tacksam för det.

Som den kulturjournalist hon är uttrycker hon också stor beundran för sarkofagen på Djurgården, som enligt henne är ”en höjdpunkt i hans verkslista”. Om någon vanlig dödlig, mot all förmodan, skulle läsa recensionen är det ju viktigt att det framgår att hon förstår storheten i den byggnad som avskys av majoriteten av medborgarna och har röstats fram till Sveriges fulaste.

”För Gert Wingårdh är arkitektur konst. En byggnad är svaret på en fråga, en lösning på en gåta. Bokens syfte, förutom det självbiografiska, är ett försök att förklara hur en arkitekt ser och tänker, vad hen letar efter på en plats, ser i material, hur jobbet rent praktiskt går till.” förklarar hon.

Hon är också storligen imponerad av att den överprivilegierade Wingårdh, som i svåra stunder haft ”tröst” av sin ärvda förmögenhet, blivit miljöaktivist på äldre dar. Lägg till att han dessutom är ett ”rött skynke” för Arkitektupproret som hon (vilket kan läsas mellan raderna) ser ner på. Undra på att Grahn-Hinnfors är betagen!

”Gert Wingårdh är unik”, slår hon fast och tillägger att ”kanske är han också slutet på en era där det fanns plats för en individs idé om hur en byggnad ska gestaltas. Den tydligheten det innebär gör honom också till Arkitekturupprorets främsta röda skynke”.

Hon har naturligtvis fel. Det finns ingenting unikt med Gert Wingårdh. Han är bara en i raden av arkitekter som tagit som sin livsuppgift att förfula vårt offentliga rum, hand i hand med den makt som vill göra oss kultur- och historielösa. Men låt oss hoppas att Grahn-Hinnfors ändå har rätt i att han är slutet på en era och att utrymmet för arkitekter som Wingårdh nu börjar ta slut.

Foto: Gert Wingårdh 2017, Wikimedia Commons