För ungefär trettio år sedan inbjöds jag av den kreative och vetgirige docenten Bo Persson att medverka i ett seminarium om överlevande misslyckanden. Arrangören ville veta vad i vårt samhälle det kan vara som tillåter en del uppenbara, och i vissa fall storslagna, misslyckanden att år för år, nästan uteslutande på skattebetalarnas bekostnad, upprepa sina fiaskon.

För att jag skulle förstå exemplifierade han med det engelskfranska passageraröverljudsflyget Concorde som aldrig förväntades bli lönsamt utan varje år krävde nya jättelika statsbidrag för att flyga ett försumligt antal framgångsrika och prestigelystna herrar några timmar snabbare från London till New York eller Rio de Janeiro. Persson förmodade att det berodde på Storbritanniens och Frankrikes nationella ära. De som beslutade om de förnyade bidragen och inhöstade äran hade aldrig frågat efter skattebetalarnas mening.

Men, påpekade Persson, när ett Concordeplan störtade i Paris blev det slut på det roliga. Hans vetenskapliga fråga var om det verkligen skulle behövas hundra döda passagerare för att allmän försiktighet, sunt förnuft och normal eftertänksamhet skulle få stopp på en så onödig verksamhet. (En extrem position, menade han, hade varit att tvinga jetpassagerarna själva att betala biljetterna som kostade tre gånger så mycket som affärsklass på underljudsplan.)

Jag förstod precis vad han menade ty jag hade som en individuell och helt verkningslös gest just sagt upp mig från ett fint jobb inom u-landsbiståndet som på det hela taget självt är ett överlevande misslyckande men där tillbuden och malörerna är så föga spektakulära jämfört med en flygkrasch att verksamheten fortsatt hållits under armarna (för att, har jag sedermera räknat ut, den erbjuder ett på de flesta sätt behagligt liv för de anställda i den administrerande apparaten och för att den låter vårt land ståta med epitet som ”humanitär stormakt”, samt, förstås, att den försörjer mycket folk bland mottagarna som kan göra klassresa och bli tjänstemän i stället för arbetare).

Det blev ett spännande seminarium med åtskilliga intelligenta uppsatser kring Perssons idé, men några nya insikter väcktes inte även om alla kunde enas om att den diskuterade företeelsen faktiskt fanns och troligen också växte i takt med politikerväldets expansion. Inte heller jag, som grunnat så ihärdigt på frågan, kom någon vart Svaret måste ligga någon annan stans än i det härad där vårt samhälles etablerade förnuft brukar leta.

Skolan är ett bra exempel. För femtio år sedan gjorde den på det hela taget sitt jobb. Nästan alla elever lärde sig Hallands floder samt att läsa och skriva (ofta med beundransvärt driven handstil). Lärarna upprätthöll disciplinen (och blev, efter vad jag tyckte mig kunna observera, utmobbade av sina kollegor om de inte kunde hålla eleverna, som på den tiden var samma gläfsande bestar som idag, i schack). På något mystiskt och okontrollerat sätt löste människor sådana problem på egen hand utan ständigt förnyade reglementen från Skolverket och motsvarande kontrollmyndigheter. (Här får jag strama upp mig för att inte romantisera om gamla tider. Jag minns från min klass i Södra latin-läroverket att en provlärare tog livet av sig sedan han konfronterats med den onda pakten mellan framtidens eliter och osolidariska lärarkollegor.)

Talar jag nu om samma sak, Concorden och Skolverket? Jag tror det. I båda fallen har den korrigerande kraft som enligt demokratins principer ska hålla styresmännen under kontroll, det vill säga medborgarna, berövats makt. Du och jag påstås ha ett förtroendevalt politiskt ombud i riksdagen. Det är med den personen vi ska resonera och framföra våra synpunkter på sådant som överlevande misslyckanden som vi betalar för. Men jag har aldrig fått reda på vad ombudet heter och vad han har för telefonnummer. Och han har aldrig, vad jag vet, gjort något för att komma i kontakt med mig som ändå är hans uppdragsgivare. Kanske har du varit mer framgångsrik än jag.

John Adams, USA:s andre president och en av grundlagsfäderna, bekymrade sig också över frågan hur folket rätt skulle utöva sin makt över de valda ombuden. Om de valda ombuden kunde korrumperas så fanns väl en risk att även folket kunde hitta på dumheter? Adams drog slutsatsen att demokratin inte skulle kunna fungera om folket inte var kristet religiöst, ty endast då skulle det ha en vettig herre över sig som ständigt manade dem till hederligt tänkande och leverne.