De walesiska klimataktivisterna Climate Cymry BAME ”rekommenderar” att Wales inför hundfria zoner. Hundar är nämligen en del av den strukturella rasismen.

Varför hundar är rasistiska specificerar de förstås inte men det behövs inte. Det är ingen hemlighet vilka grupper i det västerländska samhället som ogillar våra älskade husdjur – och heller ingen hemlighet att klimatfascister och andra anarkosocialister gärna lierar sig med dem.

I det här fallet har man tagit fasta på en studie gjord av North Wales Africa Society, där det framgår att en afrikansk kvinna uttryckt oro över att vistas i parker där det kan finnas hundar.

En afrikansk kvinna kommer alltså till ett främmande land, blir emottagen och får möjlighet att skapa ett nytt liv – och vad händer? Hon tar sig friheten att ifrågasätta den inhemska befolkningens val av husdjur och gnälla över ”otrygghet”.

I själva verket är hon sannolikt bara hatisk mot den västerländska kultur som älskar och värdesätter ett djur som av vissa andra kulturer anses ”orent”.

Jag har ännu inte hittat någon information om huruvida det walesiska styret tänker hörsamma klimatfascisternas ”rekommendation”. Inte heller har jag hört samma krav ställas här i Sverige. Men det är bara en tidsfråga.

När det sker kommer inte bara anarkosocialisterna inom klimatrörelsen att lystra. Miljöpartister och vänsterpartister, och sannolikt även många socialdemokrater och centerpartister, kommer att göra allt för att tillmötesgå kraven. Klart vi ska ha hundfria zoner! Kanske borde vi rentav ha hela områden där hundar är förbjudna? Stadsdelar? Städer? Eller rentav ett förbud mot hundar överhuvudtaget?

Allt för att anpassa oss till en kultur som inte hör hemma här. Varför?

Det finns många orsaker, främst den postmoderna identitetspolitik som slår fast att alla vita bär skuld till allt ont som sker i världen. Men det finns också annat som spelar in, såsom feghet och, tro det eller ej, en rosaskimrande romantisk föreställningsvärld.

Fegheten är förståelig. Islamismen stormar fram som en eld genom världen och begår de mest fasansfulla brott utan någon annan anledning än att dess företrädare anser sig vara rättmätiga härskare. Ingen är skyddad – alla är under attack. Allt fler västerlänningar krälar därför runt som maskar och uttrycker ett så starkt självförakt de bara förmår så att de (kanske) ska slippa utstå islamismens bottenlösa ondska. Eftersom hundar (och deras ägare) är orena enligt denna våldsbejakande ideologi skulle de fega utan att tveka kunna ta sig för att propsa på hundförbud.

Den romantiska föreställningsvärlden är svårare att förstå sig på. Det är den värld där många, förmodligen de flesta, av kvinnorna i de identitetspolitiska rörelserna lever och verkar. De ser på dagens islamister med samma fuktiga ögon som de forna överklassdamerna såg på shejkromanernas mörkögda hjältar. Och, om jag får tillåta mig att bli lite vulgär, det är förmodligen inte bara deras ögon som fuktas.

Var beredd – och var ståndaktig. Vi har ingen skyldighet att anpassa oss efter människor som kommer från kulturer som är väsensskilda från vår egen och där sådant vi älskar och uppskattar – såsom hundar – anses ”orent. Det är de som ska anpassa sig. Och om det inte passar är det bara att åka hem igen.

Foto: Pixabay