PATRIK ENGELLAU Vad bråkar folk om?

Med tanke på förskräckelsen, oron, ojandet och den allmänna uppståndelse som USA-valet föranlett, särskilt det lidandecrescendo som svenska tidningar flagellerat sig med sedan det visat sig att Trump vann – vann! – har jag försökt att begripa mig på upprördheten och de starka känslorna.

I presidentvalet fick republikanerna ett sextiotal eller en tredjedel fler elektorsröster än förra gången medan demokraterna fick runt åttio (en fjärdedel) förre röster. Att det skulle bli stora rörelser i presidentvalet hade man kanske kunnat föreställa sig (även om opinionsinstituten förutsåg rakknivstunna marginaler). Men i övrigt tycks mandaten vara tämligen oförändrade. Republikanerna fick två senatorer fler än förra gången.

Man kunde tro att partierna skulle ha nischat in sig hos olika väljargrupper så att exempelvis ogifta män röstade på ett parti och yngre medelålders väljare på ett annat. Väljarkategorierna fördelar sig emellertid jämnt bland partierna (enligt Dagens Nyheter). Nästan ingen väljargrupp fördelar sig ojämnare än 40 mot 60 procent vilket måste betyda att båda partierna sökt och lyckats hitta väljare överallt. Undantaget är afroamerikaner där 92 procent av kvinnorna och 78 procent av männen röstar demokratiskt. I övrigt verkar det inte vara några skillnader mellan partierna. Republikanerna har 42 till 53 procent av alla åldersgrupper, 45 till 49 procent av alla inkomstkategorier, 37 procent (bland ogifta kvinnor) till 59 procent (bland gifta män) när väljarna fördelas efter civilstånd. Ej heller stratifieras det mycket efter utbildningsnivå: 41 procent av de collegeutbildade röstar på republikanerna och 54 procent av dem som saknar collegeexamen. Ingen stor skillnad.

Med detta vill jag påstå att det amerikanska partisystemet troligen mildrar konflikter i samhället eftersom de inom sina led har väljare av alla sorter. Det är inte så att exempelvis alla ogifta män finns inom ett parti och alla ogifta kvinnor inom ett annat. En politisk idé, vilken som helst, borde ha lika god eller dålig grogrund oberoende av var den lanseras och företräds.

Det borde därför inte finnas så mycket kiv i den amerikanska politik men det gör det. Detta beror, tror jag, inte så mycket på de föregivna politiska stridsfrågorna utan på helt andra och ofta svårdefinierade emotionella faktorer. Till exempel har jag frågat ett antal amerikaner och svenskar som inte gillar Trump (vilket nästan inga svenskar gör; här ser man hat och virulent intolerans på nära håll) om de ogillar Trump mest för att han vill lämna Parisavtalet eller för att han (i de flesta svenskars, särskilt kvinnors, ögon) är en äckelgubbe. Enligt min ovetenskapliga undersökning är äckelgubbefaktorn betydligt starkare än miljöaspekten.

Min tes är nämligen att Trump inte ogillas för sin politik utan för sin kulturella framtoning och ouppfostrade tilltag. Han föreslår och gör saker som man helt enkelt inte gör i väluppfostrade kretsar och då inte bara för att de skulle vara stötande (såsom exempelvis ”grab ´em by the pussy”) utan för att de är utanför protokollet som till exempel:

  • bjuda in Putin att erövra länder som struntar med att satsa två procent på försvaret; hade du under pågående kalas tillkallat polisen om en av dina fina gäster stoppade bordssilver i fickan?
  • ge Elon Musk fria händer att rensa upp slöseriet i den offentliga sektorn; kan du tänka dig att Kristersson skulle ge förre företagsledaren Leif Österling, som visat intresse, motsvarande uppdrag?
  • be politikern och antivaxaren Kennedy att röja upp i USA:s sjukvårdssystem (”bara du inte lägger dig i vårt svarta guld, Bobby, vår olja för den ska jag använda för att göra landet rikare än någon någonsin kunnat ana”)
  • att sälja pommes frites hos McDonald´s och sedan klä ut sig till sopgubbe och köra runt i en sopbil

Felet med Trump enligt de strikta och ordningssamma svenskarnas (och tillika de amerikanska medel- och överklassarnas) uppfattning är helt enkelt att han inte har någon hyfs. Han är som en levande Pippi Långstrump eller buspojke Bill i gamla tiders pojkböcker. I det perspektivet är det naturligt att Hillary Clinton betraktade Trump och hans anhängare som ”a basket of despicables”. Om hon tvingats släppa in honom i sitt hem så hade hon gått bakom med en tvättrasa för att torka bort fläckar som han eventuellt satte på möblerna.

Hemligheten bakom Trumps framgångar i valet är nog att en stor del av alla de andra som vet att inte heller de skulle välkomnas hemma hos Hillary Clinton upptäcker att Trump, även om han är miljardär, uppför som en av dem. Och ju mer han hatas av the deep state och det övriga etablissemanget desto mer tycker de vanliga människorna att Trump visar sig vara av det rätta virket och desto villigare blir de att rösta på honom.

Patrik Engellau