Jag funderar mycket över maktförhållandena i vårt samhälle eftersom en i mitt tycke överspelad huvudmotsättning mellan arbete och kapital, mellan socialism och borgerliga ideologier, tar upp alldeles för mycket av vår – därför falska – samtidsförståelse. Det är ett artigt sätt att säga att samtidens politiska debatt mest består av irrelevant skitprat eftersom debatten ännu inte upptäckt demokratins förvandling till politikervälde och därför inte heller förstår att vår tids politikervälde är en ny samhällsbildning som följer sina egna regler.

Detta, det vill säga min tolkning av samhällets förvandling sedan artonhundratalet slut, är skäligen enkel att ta till sig åtminstone sedan jag har fått förenkla så mycket att jag själv begriper. (Det är otroligt hur mycket bättre jag begriper när jag fått förenkla ett par gånger!)

Tvåkammarriksdagens införande år 1866 innebar att ståndsriksdagen – adel, präster, borgare och bönder – försvann och den högsta makten i stället övertogs, ungefär som den tidens socialister hävdade, av en samhällselit av rika kapitalister och stora jordägare. Den ordningen hade sina fördelar inte minst för att dessa inflytelserika personer strävade efter att skydda vanliga människors – kanske särskilt deras egna – pengar från statens giriga klor som de så skarpsynt anade i framtiden. (Skattetrycket, som är ett mått på statens kontroll över medborgarnas pengar, steg, precis som dessa synska människor hade fruktat, från under tio procent vid 1900-talets början till över femtio procent vid dess slut.)

Omkastningen inträffade i och med det gradvisa införandet av allmän rösträtt under seklets början. Denna förändring kom med tilltagande entusiasm att betraktas som liktydig med demokratins införande vilket förstås inte är helt fel men med tiden blir alltmer vilseledande om vi inte uppmärksammar den andra stora förändringen som samtidigt tog sin början, nämligen födelsen av en ny och sedermera dominerande politisk klass, yrkespolitikerna.

Före den allmänna rösträtten fanns inga yrkespolitiker. Jag vet inte ens om de personer som befolkade de beslutande församlingarna, exempelvis kommunfullmäktige, faktiskt kallades politiker. De var ju vilka medborgare som helst som hade medmänniskornas förtroende och som kunde tänka sig att utan mycket ersättning utföra det ibland ansträngande jobbet att styra kommunen eller riket. Det viktigaste med deras uppdrag – och det som gav demokratin dess legitimitet – var att de inte glömde att de var ombud för sina valmän och därför följde sina uppdragsgivares intentioner. En socialdemokratisk riksdagsman lydde inte i första hand partiledaren utan medlemmarna i partiföreningen hemmavid där saker och ting också förankrades. De förtroendevalda visste vems ombud de var och efterfrågade och respekterade sina uppdragsgivares vilja.

Men tiden går och en sociologisk grundprincip som kallas oligarkins järnlag gör sig snart gällande. Den innebär att de före detta ombuden lyckas förvandla sig till principaler och ta kommandot över politikens utformning. Därmed har demokratin i bemärkelsen folkstyre upphört att fungera som det var tänkt ty de valda ombuden har gjort sig till herrar och bryr sig knappt ens om att kalla till lokala partimöten för att efterhöra de förmenta uppdragsgivarnas åsikter.

På den vägen har vi idag kommit långt. Politiker från olika partier har mer gemensamt med varandra än de har med sina respektive ”uppdragsgivare”. Genom sin kontroll över den offentliga sektorn har politikerna makten att gemensamt bestämma hur mycket de ska tjäna och sedan använda statens våldsmonopol för att hämta pengarna i medborgarnas plånböcker. Nationen har därmed förvandlats från demokrati till politikervälde.

Gradvis börjar politikerna omdefiniera sitt uppdrag. När demokratin i bemärkelsen den allmänna rösträtten infördes och folket via sina valda ombud fick ett direkt inflytande över landets styrelse använde folket denna oerhörda makt, som i huvudsak kunde mätas i den andel av BNP som ingick i de offentliga budgetarna, till att bygga ett system för att i statlig regi göra angelägna tjänster åt medborgarna, till exempel att undervisa dem och operera deras blindtarmar. På det viset etablerades dagens välfärdsindustriella komplex (och därigenom uppstod tidigare obefintliga befolkningsskikt, till exempel välfärdssystemets försörjda klienter och välfärdsapparatens administratörer från undersköterskor till generaldirektörer).

Här vill jag lägga till en observation av en samhällelig förändring som jag först nyligen – för sent, förstås – observerat. Jag påpekar ofta att politikerna av medborgarna alltmer tillskrivs magiska krafter (vilket i sin tur beror på att medborgarna känner sig hjälplösa och utan inflytande över sina liv och därför hoppas på ett en högre makt – i det här fallet politikerväldet, i det förrevolutionära Ryssland tsaren, på Carl Larssons tavla Midvinterblot kung Domalde som offras just för att han förlorat sina mirakelkrafter – ska ingripa till deras förmån). För att utöva sina magiska krafter har politikerna emellertid bara två verktyg, för det första skatteuppbörden och de offentliga budgetarna och för det andra makten att skriva lagar och andra regler.

Det märkvärdiga, och för mina teorier till synes motsägelsefulla, är emellertid att politikerväldets andel av BNP, tvärtemot vad man skulle kunna förmoda, under det senaste kvartsseklet sjunkit med något tiotal procentenheter (se bilden). Skulle politikerväldet helt frivilligt och utan några besvärande skatterevolter tacka nej till några hundra miljarder i skatteintäkter?

Vad som troligen hänt är att politikerväldets växande makt numera i större utsträckning ansamlas med hjälp av ny lagstiftning än med höjda skatter. Maktutövning är inte bara att ta folks pengar utan också att styra över hur de ska leva sina liv. Låt oss anta att politikerväldet upptäcker en fråga vars lösning skulle motivera väldet att ta sig diktatoriska rättigheter, till exempel att jorden går under om inte makten ställer om alla människors mathållning så att de slutar äta kött. För det behövs inte några särskilda pengar utan det räcker med drakoniska förbud. Makt som makt. Makthavare vill alltid ha mer makt. Det är en sociologisk järnlag. Makt att djävlas med sina uppdragsgivare medan man låtsas göra gott är inte att förakta.