Under den första tre fjärdedelen av 1900-talet närmade sig många av de politiska ledarna i muslimska länder sekularismen, i synnerligt Turkiets Atatürk. De religiösa extremisterna, såsom Muslimska Brödraskapet, grundat 1928 i Egypten, bekämpades och var marginella och allt fler medborgare vände sig till modernismen.

Men sedan kom framförallt annus horribilis, året 1979: Khomeini utropar en islamisk republik den 1 april; Stora moskén i Mecka ockuperas (20 nov-4 dec) av extremistiska islamister som kräver att det i deras ögon icke nog islamistiska saudiska kungahuset avsätts; och under julaftonen invaderar det ”ateistiska” Sovjetunionen Afghanistan (1).

Chockvågorna av dessa händelser tillsammans har inte enbart skickat många muslimer tillbaka till medeltiden (med mobiltelefon i handen numera) utan också skakat om åtskilliga länder i världen som i sin tur har lett till geopolitiska kostsamma omvälvningar som vi upplever än idag.

– Irans mullor ingår inte bara i de grupper som drar listigt och våldsamt i trådarna för sin sak i mellanöstern, utan arbetar även frenetiskt för att exportera sin ideologi till många andra områden som Afrika och att kontrollera shiiterna i Europa.

– Saudi-Arabiens islam har radikaliserats ännu mer sedan slutet av 70-talet för att blidka de inhemska extrema islamisterna och med hjälp av uppemot åtta miljarder dollar årligen försöker landets etablissemang implementera sin bokstavstrogna lära på alla kontinenter. (Senare har framförallt Qatar på ett subtilt sätt anslutit sig till detta långsiktiga företag.)

– Afghanistans kamp mot ryssarna (1979–1989), med stöd av CIA, Saudi-Arabien och Pakistan, tjänstgjorde som träning för terrorism för de tusentals utländska muslimska volontärerna. En av dem hette Bin-Laden. De andra kunde vara algerier, som väl hemma har initierat och delvis lett den islamistiska terrorismen som härjade i landet under framförallt åren 1992–2002, med ca 100 000 döda och en massemigration som följd.

Det är denna bakåtsträvande islam, med förekomst av terror, dogmatism, kvinnoförtryck, infiltration och diverse manipulationer som vi ser och hör talas om idag. Det klingar inte som en nyhet om vi påstår att islam skulle ha varit oproblematisk om alla (!) dess till Europa invandrade troende eller utövare var inte många, genuint sekulära, självförsörjande och gjorde till sin devis att ”i Rom beter man sig som romarna”. Men verkligheten ser tyvärr inte så skimrande rosa ut.

Följaktligen kan de västeuropeiska eliternas underlättande av islams spridning på subkontinenten, sedan1990-talet, leda till att den västeuropeiska utvecklingen äventyras. Ett Västeuropa som kämpade sig fram under sekler från dogmatism till sekularism, om vilken vi skrev i vår förra krönika. Och anpassningen till denna medeltida och omvändelseivrande religion går fort utan, mig veterligen, vare sig egna namnkunniga Wycliffes, Luthers eller Petrarcas. En religion vars radikala företrädare inte nöjer sig med själva tron i sig, utan kräver total underkastelse från dess anhängare från vaggan till graven. En religion som har suddat ut många folks identiteter från jordklotet: exempelvis identifierar sig flertalet av ättlingarna till Nefertiti och berbern Sankt-Augustinus som araber.

När och där islam är tillräckligt potent vill den alltid reglera samhällen med sin totalitära dogm, och exklusivt runt sin enda bok allena. Denna religion, istället för sekularismen, vill delar av de själviska västeuropeiska etablissemangen normalisera i sina respektive länder. Man baxnar! Några belägg:

Sverige

– Det räcker inte att du ytterst riskerar ditt liv (ex. Vilks) om du ironiserar över islam, utan du blir även uthängd i media och eventuellt ställd inför domstolarna (ex. Jomshof) för hets mot folkgrupp. Kommentarer om islam/muslimer av vanliga människor i sociala medier har lett till fällande domar. Det är däremot helt riskfritt, välkommet och betraktas som avantgardistiskt om du raljerar över kristendomen och dess utövare. Kan man kalla detta enögd, i stället för blind, rättvisa? Ursäkta min okunnighet, jag bara undrar.

– Senast i början av 1990-talet var fastemånaden Ramadan och andra muslimska högtider helt främmande. Idag basuneras det ut om dem i tidningar, radio och TV och landets ministrar missar inte tillfället att högtidligt gratulera muslimer vid dessa helger. Är det ängslighet, hyckleri eller möjligen bådadera?

– Antalet källarmoskéer i landet uppgår minst till 120 och konventionella moskéer till 25 – snart är de ännu fler – varav tre med böneutropstillstånd. Böneutrop är svenskt skrev Anders Lindberg i sitt Aftonbladet för ett år sedan. Vilken intellektuell klärvoajans!

– Ord som halal, haram, burkini och hijab var nyligen helt okända bland svenskarna men idag behöver dessa ord inte ens förklaras. Och svenska språket späckas sakteligen med nya arabiska yttryck (onödigt här att ge exempel för att propagera ännu mer för dem) som förmodligen får diktaren till ”ärans och hjältarnas språk”, självaste patrioten Esaias Tegnér, att i sin grav rotera.

– Hijabklädda kvinnor lyfts fram t.o.m. som förebilder i diverse medieorgan (bilden) och prisas av andra, såsom Raoul Wallenberg Academy stolt gjorde i augusti i år. Visste inte prisgivarna, som sociologen Devin Rexvid (född i Iran) uttryckte det redan 2015 i GP, att”[o]avsett enskilda slöjbärares intentioner förblir slöjan en fana för ett islamistiskt projekt där religion har företräde framför staten och mäns rätt att bestämma över kvinnors kroppar kommer före kvinnors rätt till den egna kroppen. […]Politiskt är slöjan ett led i islamisters strävan efter ett totalt könssegregerat samhälle där det finns skilda ingångar för män och kvinnor, skilda matsalar, bibliotek, arbetsplatser, skolor, sjukhus, idrottsarenor och simbassänger. [Även] Småflickors kroppar utnyttjas i detta politiska projekt.”

– Godisproducenter märker med eftertryck sina produkter: Gelatinfritt. Ty många invandrarbarn, dess antal är stegrande, blir redan vid treårsåldern fullproppade hemifrån med muslimska budskap såsom att gelatin är lika med gris. Osv.

Listan över en delvis pågående (?) islamisering av Sverige är lång och en gedigen sådan om 60 punkter är sammanställd av kemidoktorn Josefin Utas. Hon och bloggaren och filosofidoktorn Mona Lagerström, var och en från sin sida, tillhör i mina ögon vår tids få modiga intellektuella.

Många av Utas punkter och därtill kan lätt appliceras på hela Västeuropa.

Axplock:

Norge

Landets livsmedelsföretag Norsk Kylling jublade stort i ett pressmeddelande i september över sitt godkännande av Islamsk Råd Norge för halalproduktion, rapporterade Samnytt. Gud är död, leve mammon -även om det gynnar Allah!

EU

– I parlamentet låter sig medlemmar och tjänstemän köpas av muslimska länder. Se Qatargate och fjolårets krönika här i DGS om ämnet.

– Skattefinansiering av muslimska organisationer av både EU, stater och kommuner. (Utanför Europa har exempelvis det till Hamas kopplade Islamic University i Gaza länge fått finansiering av …EU. SD:s europaparlamentariker Charlie Weimers idoga arbete lyckades för två år sedan sätta stop för vansinnet.)

Belgien

– Den 13 januari i år fick imamen Norani ett obskyrt pris av Bryssels parlament och där och då uppläste han utdrag ur det antijudiska ”Al-Ahzab”-kapitlet från koranen. Informationen gick nästan helt obemärkt förbi trots Idit Rosenzweg-Abus protest i egenskap av Israels ambassadör i Belgien.

– Den 30 november 2023, röstade Brysselförorten Anderlechts kommunfullmäktige igenom tillåtelse av hijab-klädsel för kommunhusets tjänstekvinnor. Ett plagg, likt andra religiöst kännetecknande, som dittills varit förbjudet för religionsneutralitetens skull.

Scotland

– Den före detta talesmannen för Islamic Relief, Humza Yousaf, lyckades bli landets försteminister mellan mars 2023 och maj 2024. Han säger sig vara för registrerings partnerskap men det kan vara bara en läpparnas bekännelse. I vilket fall som helst: en politikers tro, otro eller religionsutövning i ett sekulärt och demokratiskt samhälle borde vara exklusivt privat! Yousaf skyltade tvärtom stort med sin religionstillhörighet…

England

– Under mars 2023 dekorerades det kända Londonkvarteret West End med lampor förställande halvmånar och med ett lysande budskap: ”Happy Ramadan”. Precis som på Mellanösterns gator, så att säga, under denna muslimska månad. Sponsor: Islamistiska Aziz Foundation. Detta för engelsmännen främmande ljusspektakel invigdes av stadens muslimske borgmästare, Sadiq Aman Khan.

Wales

– Den ansedda brittiska myntpräglaren Royal Mint, med huvudkontor nära huvudstaden Cardiff, har under samma år släppt en guldtacka som föreställer den mest heliga platsen inom islam, nämligen Kaban i Mecka.

Frankrike

– Med enbart i landet, påstås det, insamlade pengar byggs i Poitiers sedan 2008 en Grande Mosquée med 22 m hög minaret. Staden Poitiers, där den frankiske kungen Karl Martell och hans 60 000 man år 732 lyckades hejda den första ”ambitionen” att islamisera hela Europa, ska nu få sin muslimska heliga byggnad. Symboliken är talande. Nå, moskéns kostymklädda imam, ursprungligen från Tunisien och universitetslärare i matematik, Boubaker El Hadj Amor, förfäktar utåt öppenhet och att islam inte är någon fara. Men de franska mellanösternspecialisterna, journalisterna Christian Chesnot och Georges Malbrunot, poängterar i Tv-kanalen Arte och boken Qatar Papers (2019) att moskébygget är delvis finansierat av Qatar Charity om 400 000 euro och i en av detta landets medier uttryckte sig imamen Boubaker, enligt journalisterna, med dessa ord: ”efter erövringen med svärdet vill vi göra av detta islamiska center en ny etapp för muslimska erövringen, men på ett annorlunda sätt”. Imamen hävdade i ett öppet brev i nättidningen Mediapart att journalistduons referat var ett ohederligt intellektuellt påstående. Men någon rättslig efterföljd om förtal hittar vi inte.

Listan med likartade fall i olika västeuropeiska länder kan tyvärr göras mycket längre. Men låt oss avsluta den istället med ett antipodiskt exempel som blottlägger dispariteten som på ett frapperande sätt skiljer sig från majoriteten av elitens syn på denna religions etablering, nämligen Schweiz och dess folks syn på samma fråga. Det schweiziska folket, som förfogar på riktigt över ett demokratiskt vapen kallat folkomröstning, i vilken fråga som helst, får här tjänstgöra som belägg. På ett så kallat folkligt initiativ röstade 57,5 % av folket år 2009 för en grundlagsändring som ”förbjöd byggandet av nya minareter i landet”, trots avrådan från flertalet ur eliten (de då redan byggda fyra minareten i landet påverkades inte av folkomröstningsresultatet). Mycket talar för att om vi exempelvis ersätter namnet Schweiz med Sverige, Danmark, Tyskland eller Italien och om en liknande folkomröstning skulle hållas i dessa länder, får vi förmodligen inte enbart ett snarlikt valresultat utan även samma grad av dikotomi (folk-elit) i debatten. Och Västeuropas PK-elits verklighetsfrånvändning blir ämnet i den tredje och avslutande krönikan i vår triptyk.

(1) Pierre Conesa, Dr Saoud et Mr. Djihad, Robert Laffont, Paris 2016. S. 41.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 30 år invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.