Grundsyftet med etableringen av universitet på 1500-talet och däromkring var att de moderna, centraliserade nationalstaterna behövde begåvade och rätt utbildade personer för att bemanna de statliga apparaterna. När kyrkorna blev statliga måste staten utbilda präster. Nya, avancerade rättssystem behövde skolade jurister. Så småningom utvecklades fler specialiteter, exempelvis läkare och ingenjörer, som också behövde särskild skolning. För studenterna blev en universitetsexamen ett krav eller åtminstone en betydelsefull merit för att få ett eftersträvat jobb.

Det där fungerade säkert alldeles utmärkt under hundratals år. Olika spärrar för inträdet till de högre lärosätena säkerställde att bara de yppersta begåvningarna kom i fråga (till exempel genom att biskopen besökte läroverken och handplockade särskilda elever för prästutbildningen).

Elevmaterialet kontrollerades förstås inte bara vid entrén till universiteten utan även vid sortin i syfte att trygga att de var av det rätta virket både förstånds- som kunskapsmässigt. På detta vis säkrade systemet en trygg leverans till samhället av folk som såväl hade den nödvändiga begåvningen som den rätta utbildningen.

Visserligen blev dessa universitetsutbildade studenter så småningom landets förnämsta eliter men de var, tror jag, legitima eliter eftersom de utsattes för noggranna kontroller innan de släpptes in i de privilegierade kretsarna.

Nu för tiden, tror jag vidare, är det annorlunda. Universitetsutbildade människor finns fortfarande men de är numera inte längre så mycket samhällets tjänare som dess stöddiga trendsetters. Denna tro grundar jag på skakig bevisning som kanske inte bekräftar min tes men i så fall tyder på något annat samhälleligt fenomen som inte heller är eftersträvansvärt.

Tesen är att de universitetsutbildade numera existerar och styr samhället mer för sin egen bekvämlighets skull än för det övriga samhällets nytta.

Ett tydligt exempel är att den högutbildade och ofta yngre administrativa arbetskraften i de stora företagen under pandemin ibland förbjöds att gå till kontoret för att inte smitta kollegorna. Det var ett välvilligt men obetänksamt förbud, ty när arbetskraften insett fördelarna med att inte gå till jobbet blev det svårt att få dem att återgå när sjukdomen hade avstannat.

Efter att ha talat med ett antal svenska personalchefer (även kända som CPO) trodde jag att företeelsen i huvudsak var svensk (eftersom mina fördomar sa mig att våra chefer är mesigare än kollegorna i andra länder). Men det visade sig vara fel. Även amerikanska företag har drabbats av det nya managementproblemet som till skillnad från det gamla, som var att få folk att lämna kontoret, är att få dem att komma tillbaka. The Wall Street Journal rapporterar om detta oväntade dilemma:

The Work From Home Free-for-All Is Coming to an End. Amazon’s CEO just called everyone back to the office full time. If you thought your two days a week at home were safe, think again.

Många amerikanska företag aviserar vad de själva betraktar som hårdare tag. I en studie från KPMG där 400 verkställande direktörer intervjuats sa 80 procent att de räknade med att personalen inom tre år skulle ha återgått till den ordinarie arbetsplatsen. (Tillbaka på jobbet om tre år? Undra på att kineserna springer ikapp!)

Men piskan är inte det enda tillämpade managementinstrumentet. Många företag prövar morötter för att få de anställda tillbaka på arbetsplatsen. Här är en lista över vad en hyresvärd erbjuder:

1. Natural Lighting

2. Ergonomic Furniture & Design

3. Healthy Cafeterias

4. On-site Fitness Facilities

5. Personal Lockers or Storage

6. Wellness Rooms & Relaxation Areas

7. Quiet & Collaborative Spaces

8. Shuttle or Transportation Services

9. Pet-friendly Areas

10. On-site Health Services

Om det ingår någon plats där själva arbetet ska utföras framgår inte.

För femtio år sedan uppfann Eric Rhenman, en svensk företagsanalytiker och företagskonsult, en modell över vilkas synpunkter en modern företagsledare måste ta hänsyn till. Intressentmodellen, som användes i företagsekonomisk utbildning, syftade till att visa att det inte längre räckte att bry sig om ägarnas önskemål. Idag skulle Rhenman särskilt ha behövt framhålla de universitetsutbildade, politiskt korrekta människorna som sitter på personalavdelningarna och planerar kurser i hållbarhet och funderar på om det går att få personalen att göra sitt jobb.