Efter Berlinmurens fall 1989 trodde många att hotet från kommunismen var över och att demokratin hade vunnit en definitiv seger. Det var ju det befolkningarna – åtminstone i västerlandet – ville ha, eller hur?
Men analysen om vad som låg bakom de totalitära krafter som dominerat Europa och Asien sedan början av det förra århundradet var grund. Man utgick från att marknadsekonomi och kapitalism skulle bana väg för en fri och öppen konkurrens och att de totalitära samhällenas kontrollekonomi tillhörde det förflutna.
Men under lång tid: ja faktiskt århundraden, har det existerat krafter som ville ha monopol såväl för tankar som för ekonomin. Dessa krafter var ingalunda besegrade. Utgången av de båda världskrigen snarare befäste många av dessa krafter samtidigt som det ur askan växte fram nya. I USA hade det genom andra världskriget byggts upp en oöverträffad krigsindustri som vid fredsslutandet nådde sin maximala kapacitet men som saknade efterfrågan. Dwight D. Eisenhower, den tidigare överbefälhavaren för de allierade styrkorna och senare president; varnade i sitt avskedstal 1961 för vad han kallade för anspråken från det ”militärindustriella komplexet” vad gäller USA:s framtida politik.
Redan 1913 hade ett antal bankmän lyckats få med president Woodrow Wilson på idén att låta de privata bankerna att stå för den amerikanska centralbankens penningutgivning.
Scenen var riggad för monopolkapitalisterna med bankirfamiljen Rothschild och oljekungen Rockefeller i spetsen.
USA hade kommit att bli sinnebilden i världen för demokrati och marknadsekonomi. De hade räddat världen från nazism och kommunism och stod som förebild för alla europeiska samt många andra länder med mänsklig frihet som främsta mål.
Vad världen inte sett var hur de krafter – förutom de nämnda – såg ut som såg och önskade en annan utveckling. Det fanns ett betydande utrymme för ideologiskt tänkande av människor som såg utvecklingen som något som måste kontrolleras och att det var de som skulle stå för den kontrollen. För att skymma sikten för godhjärtade och ideellt sinnade personer var det viktigt att förse sin ideologi med epitet som signalerade godhet: jämlikhet, likställdhet och liknande. Därigenom kunde man få med sig breda massor, som inte gärna kunde säga nej till chansen att få dela med sig av sina godhetskänslor.
När fattigdomen hade sitt grepp om stora delar av befolkningen; framför allt i Ryssland vid sekelskiftet samt i Europa och Amerika under den stora depressionen var vägen öppen för att kombinera monopolkapitalisternas och ideologernas gemensamma mål att få kontroll över breda lager av befolkningen.
En viktig faktor att lägga märke till är ideologernas och kapitalisternas gemensamma förakt för den individuella människan. Individuell frihet och självständigt tänkande var ett allvarligt hinder för deras huvudambition: den fulla kontrollen. En stark grogrund fanns alltså för ett samarbete. Ideologerna behövde pengar och kapitalisterna behövde själar. I bakgrunden fanns också den katolska kyrkan som förlorat stora delar av sitt inflytande, men såg genom dessa krafter sin chans att komma igen.
Nu kunde de stora teaterföreställningarna skapas och rullas ut på världens scener. In med Lenin och Stalin. In med Hitler och Mussolini. Världen gick i kras och låg efter 1945 i ruiner till stora delar. Undantaget var det oskadade USA.
Den nybyggaranda som präglat USA alltsedan dess tillkomst blev dock – efter de båda förödande krigens slut – delvis ett hinder för de rovdjuriska krafter som jag beskrivit i förra stycket. Med hjälp av idéerna bakom Marshallhjälpen växte med rekordfart fram ett välfärdssamhälle och med det en välmående medelklass. De var inte lika intresserade av ideologierna som deras förfäder – av till en betydande del av nödtvång – varit dessförinnan. Medelklassen blev ett hinder på vägen till det globalt kontrollerade samhället. Det gällde nu att hitta en väg för att kontrollera denna medelklass. Det gällde att hitta deras svaga punkt.
Via reklamen lärde man sig vad medelklassmänniskan reagerade på. Det viktigaste var att inte vara avvikande: konsensus var centralt. Hur kunde man utnyttja detta i ett ideologiskt krig? Tala om för villaägaren, folkskolläraren, byrådirektören, sjuksköterskan etc. vad man får säga och inte får säga. Till detta lägger man den skam som förutsätts drabba den som inte anammar reglerna. Därmed konstruerar man en konsensuskultur.
Under senare år har kritiker mot konsensuskulturen framhävt att det ur den vuxit fram en tyst majoritet. Den tysta majoriteten präglas enligt dessa kritiker av att den inte talar om vissa ämnen och inte kritiserar normerna; även när det finns starka bevis för att det ligger till på ett annat sätt än vad som sägs i medierna eller från talarstolarna. Man fogar sig huvudsakligen av rädsla även i sådant som man direkt avskyr för att komma undan obehagliga kommentarer eller åtgärder. Den styrande eliten förnekar givetvis kraftfullt att någon sådan tyst majoritet existerar. I stället menar man att bristen å protester är ett tecken å att man har majoriteten med sig.
Kontrollen över vad som får och kan sägas och att endast ”rätt” information når ut till allmänheten har man kunnat utöva genom att ha makten i de stora medieföretagen.
Med framväxten av Internet har många – särskilt inom medelklassen – lärt sig att det finns andra vägar att söka information än vad som predikas av de dittills dominerande medierösterna. Svaret från elitens sida har blivit skrämsel: mista jobbet, förlora vänner och/eller familj, bli ställd inför rätta eller till och med att mista livet.
Tonen har också skärpts i det ideologiska kriget. Man har – genom sina ombud som t.ex. George Soros, skaffat sig kontroll över universiteten och infört en omfattande ”cancel culture” mot lärare och motsträviga elever.
Härtill kommer att man – som Hitler förstod att utnyttja via sina brunskjortor – och skapat horder av våldsbejakande grupper: Antifa är ett exempel; som kan bränna, stjäla eller döda.
Allt detta handlar om skrämsel för att få kontroll över en motsträvig medelklass.
Utöver detta kan man göra flera observationer:
- Det finns ett samband mellan ideologi och viljan att använda våld mot de som inte är med på tåget.
- För dem som inte tror på samtal för att lösa motsättningar ligger våldet nära till hands
- De som ansluter sig till detta tänkande ansluter sig till vänsterkrafterna i samhället.
- De flesta inom den tysta majoriteten håller sig medvetet okunniga om vad som händer.
- Människor börjar vakna. De ser att många av de ideologiskt betingade påståendena är bisarra och strider mot sunt förnuft.
- Den tysta majoriteten är flera gånger större än de totalitära krafterna
Lösningen ligger i att väcka den tysta majoriteten och övertyga den om att det finns en väg framåt. Detta är vad som idag håller på att hända i USA tack vare Donald Trumps envisa kämpaglöd och personliga mod.
BILD: Scen från Berlinmurens fall 1989.
Olle Reimers är fd advokat och bankman. Han är sedan tio år tillbaka bosatt i Bangkok, Thailand.
DET GODA SAMHÄLLET 