Hur länge är det som kriminaliteten utvecklats till synes – vad polisen, Brå och övriga rättsvårdande statliga instanser än påstår – utan särskilt mycket motstånd från det polisiära våldsmonopolet? Jag skulle säga minst tio år men om du insisterar på tjugo eller mer ska jag inte säga emot. Poängen är att många medborgare, jag med, känner sig strandsatta av rättsapparaten. Även om vi inte blivit rånade än – annat än kanske av sosselotteriet och något lokalt elnätsmonopol – så vet vi att vi skulle stå oss slätt om några beslutsamma ungdomar försökte.

Tidvis har jag själv i förtroliga samtal med andra bekymrade medborgare kommit in på farliga tankegångar av typ att vi borde ha hårdare straff för att skrämma buset till avhållsamhet. Om någon framför sådana idéer ens bland liktänkande så blir det tyst i sällskapet. En uppgiven suck kan höras. Alla vet att den statsfinansierade kriminologiska vetenskapen oavbrutet bevisar att hårdare straff inte minskar brottsligheten. Sådeså. Sedan kan det komma ytterligare en uppgiven suck.

Men trots denna massiva och av det svenska välfärdsindustriella komplexet ständigt trumpetade övertygelse tror jag inte på den ortodoxin. Min misstro beror på komplexets underliga människosyn. Så länge brottslingar ursäktas med taskiga hemförhållanden i Orten och av myndigheterna uppmuntras att bli livslånga klienter inom vårdkomplexet så säger min på denna punkt oskolade intuition att kampen mot kriminaliteten är utsiktslös. Om emellertid den svenska kriminalpolitiken inte styrdes av hopplösa och inställsamma mjukisar som Dan Eliasson – polischefen som ömkade mördare på teve – utan av sådana som El Salvadors president Nayib Bukele (på bilden svärs han in till sina andra presidentperiod i juni i år; han är av palestinskt ursprung, 42 år gammal och vann sin andra period med 85 procent av rösterna mot 53 procent första gången) – så hade samma oskolade intuition emellertid öppnat mig för tanken att det kanske kan finnas hos oss oprövade men potentiellt framgångsrika alternativ till den svenska kriminalpolitiken.

En amerikansk tidskrift beskriver Bukeles kriminalpolitik så här:

Det råder dock ingen tvekan om att Bukele har ett brinnande stöd. Salvadoranerna ger honom äran för att ha återställt säkerheten i ett land som en gång hade några av de högsta mordfrekvenserna i världen. Regeringen verkar vara på väg att vinna sitt krig mot de kriminella gäng som en gång dominerade landets fattigaste stadsdelar, och använder våld för att pressa invånare, småföretagare, gatuförsäljare, bussoperatörer och taxichaufförer på skyddsavgifter.

Men regeringens metoder är drakoniska. Bukele införde ett ”undantagstillstånd” i mars 2022 och grep omkring 75 000 personer, de flesta utan tydliga anklagelser, tillgång till försvarsadvokater och andra rättssäkerhetsskydd. Han spelar efter sina egna regler och ställer upp i val trots ett konstitutionellt förbud mot omval i följd. Kritiker anklagar honom för att använda undantagslagar för att fängsla människorättsförsvarare och andra motståndare samtidigt som  han tystar journalister som kritiserar hans politik.

Hans säkerhetsregim kan göra arresteringar utan arresteringsorder, även av minderåriga så unga som 12 år, och drar hundratals misstänkta inför massrättegångar. En av 57 salvadoraner sitter nu i fängelse – tre gånger så många som i USA och den högsta siffran i världen. Bukeles allierade har avskedat toppdomare och fyllt domstolarna med lojalister, vilket har gjort det möjligt för honom att kringgå ett konstitutionellt förbud mot att framgångsrikt kandidera för en andra mandatperiod – allt med brett stöd från allmänheten.

Jag blir alltmer övertygad, tyvärr, om att den nationella Leviatan, alltså polisens våldsmonopol, måste offra en del mänskliga rättigheter för att ens börja bekämpa en brottslighet som gradvis gräver sig allt djupare och biter sig fast i ett samhälle som blivit ett hjälplöst offer för sin egen väluppfostrade ovilja att faktiskt använda det våld vars existens antyds av begreppet våldsmonopolet.

Men jag kan tänka vad jag vill och möjligen också skriva det men det har ingen som helst effekt eftersom den politiska korrektheten och de sedan 1948 i FN:s allmänna förklaring fastställda mänskliga rättigheterna bestämmer hur det passar sig att tänka.

Döm då om min förvåning när jag den 25 oktober 2024 i morgontidningen får läsa om något jag trodde var otänkbart, nämligen en svensk politiker, EU-parlamentarikern Charlie Weimers (sd), som för det första föreslår en svensk politik värdig en Nayib Bukele och för det andra inte blir strimlad, i varje fall inte genast, av politiskt korrekta tänkare i Sverige.

Weimers vill ”likvidera” sådana som den svenske gängledaren Rawa Majid utomlands.

Han anser att Sverige bör samarbeta med USA och Israel för att undanröja Majid. Han jämför med den amerikanska al-Quaidaprofilen Anwar al-Awlaki som dödades av USA i Jemen. ”Gängen avskräcks inte förrän vi lär av och samarbetar med USA och Israel för att likvidera gängledare som sitter säkert i tredje land”.

SD ställer inte upp på Weimers idé. ”Det är ett helt personligt utspel”, säger partikamraten Richard Jomshof. Och justitieminister Strömmer säger att förslaget inte är ”förenligt de spelregler som gäller i vår demokratiska rättsstat”.

PS Kanske är Sverige inte så helt främmande för Bukele-metoder som jag tror. På 1980-talet verkade en grupp stockholmspoliser som kallades Baseballigan med hänsynslös och våldsam teknik för att på egen hand piska upp och misshandla knarkhandlare och andra brottslingar. Baseballigan var en av fyra ”gatuvåldsgrupper” som drogs igång av den aktade ämbetsmannen och polismästaren Hans Holmér.

Brå startades 1974 och bör därför ha haft möjligheter att utvärdera Baseballigans metoder men av detta har jag inte lyckats hitta några spår.