År 1492 är ett paradigmatiskt år i Västeuropas historia och i förlängningen hela världens dito. Den 2 januari det året tvingades de sista muslimerna på Iberiska halvön att lämna den efter 781 års ockupation och den 3 augusti avseglade Columbus tre skepp Santa-Maria, Pinta och Niña från Spanien västerut mot Indien och, efter en månads uppehåll för reparationer på Kanarieöarna, når de istället en ”ny” kontinent (att som bekant han förgicks av Vikingarna runt år 1000 är en annan historia) den 12 oktober. En dubbelkontinent som år 1507 kommer att döpas av den tyske kartritaren Martin Waldseemüller till America, efter den florentinske sjöfararen Amerigo Vespucci.

Och idag, ca 500 år senare, inleder sakteligen islam igen sin återetablering i Västeuropa. Samtidigt importeras från Nordamerika inte enbart goda ting, utan även ”Pintor” och ”Niñor” fullastade med ideologiska avarter som allesammans riskerar att förgöra västeuropéernas framtid. Allt detta sker framför våra ögon på grund av att lejonparten av de nuvarande, tongivande, europeiska s.k. eliterna har vänt sin egen historia ryggen, är förslavade under nuets diktatur och karriärism samt även verkar sakna den ringaste tillstymmelsen till konsekvensanalys. (Varom mer i våra två nästkommande inlägg.)

Dagens inlägg ska ägnas till en förhoppningsvis nyttig, dock långt ifrån uttömmande, påminnelse.

Nåväl, vi åberopade ovan ett historiskt paradigmskifte eftersom det är vid detta tidevarv som den moderna tiden inleddes och som européerna på allvar startade sina utforskningar och erövringar av världen för att tre sekler senare kontrollera 35 % av jordens yta och runt år 1914 hela 84 % av densamma. Varifrån härrör denna i mänsklighetens historia exceptionella kraft? För att om än partiellt nudda svaret på frågan är vi hänvisade att åtminstone gå tillbaka ända till 1300-talet; och eftersom bakom all nedgång (bortsett från pandemier och naturkatastrofer) och uppgång ligger människors handlande kan vi nedan exemplifiera med någras.

Såsom John Wycliffes (ca 1328–1384) mod. Denna teolog och seminarierprofessor vid Oxford, som tillskrivs av vissa historiker den första översättningen av bibeln från latin till medeltidsengelska, var emot prästerskapets privilegierade status och betraktade kyrkans handlande ej synonymt med Jesus evangeliska ideal. Wycliffe var emot kulten av bilder, vördnaden av reliker, klosterlivet, med mera. Hans läror dömdes som kätteri och konsiliet (1414–1418) i Konstanz med Påve Johannes XXIII i spetsen bestämde att Wycliffes lik skulle uppgrävas och brännas -30 år efter hans död. Denna barbariska dom verkställdes först år 1428.

Wycliffes idéer kommer bli en inspirationskälla till bland andra hans tjeckiske och lika modige kollega Jan Hus (ca 1371–1415). Hus predikade på sitt språk och förkunnande i bland annat skriften ”Om kyrkan” (1413) att det är bibeln som är norm för kyrkan och inte påven, kurian och katedralerna. Kätteri! Förstås. Trots att ”husiterna” räknades i tusental dödsdömdes Hus av ovannämnda konsiliet och han brändes på bål den 6 juli 1415. Strax efter domslutet yttrade Hus följande: ”du kan rosta denna gås”, hans efternamn betyder gås, ”men om ett århundrade kommer ni få en svan som ni inte kommer att kunna tysta.”Hans död ledde till inbördeskrig i Böhmen som varade i nästan 20 år (1).

Jovars, man kan bränna människor på bål men inte deras idéer, särskilt inte om de är fruktbara och nedtecknade. Så när ”svanen” Luther skrev och till ärkebiskopen Albrekt av Magdeburg och Mainz skickade sina ”De 95 teserna om avlatens innebörd” året 1517 var tiden mogen för det som kommer omedelbart att bli Reformationen. Och Luther själv var självklart väl bevandrad i Jan Hus teologiska idéer. Det dolde han inte heller. Luther gjorde Hus proklamation ett sekel tidigare till sin, vid en disputation i Leipzig 1519: ”att Kristi kyrka existerar också utanför påvedömets gränser” (2). Luthers tidigare besök i Rom (1510) där han bevittnade kyrkans slöseri och depravation bidrog till jäsningen av det hela.

Parallellt med de sådda fröna för och senare födelsen av protestantismen skedde en annan välkänd ”reformation”. En kulturell sådan: Humanismen kallad. Läran satte den profana människan i centrum och inte den dogmatiska kristendomen. Humanismens fader var lyrikern och historieskrivaren Francesco Petrarca (1304–1374) från Toscana. Han inledde återkomsten av kulturellt ljus till Västeuropa, efter nästan ett årtusende av i huvudsak obskurantism, genom att söka och hitta antika texter av bland många andra Vergilius, Titus Livius och Cicero som han därmed grävde fram ur glömskan. Petrarca grundade ett bibliotek i Venedig, men detta blev tyvärr inte långvarigt bland annat på grund av fukt. Vissa böcker förstördes och andra såldes.

Ett fel som en annan humanist, den florentinske lärde köpmannen och uppfinnaren av den kursiva skriften, Niccolò de’ Niccoli (1364–1437), inte kommer att begå. Han såg före sin död till att hans egen samling om 800 skrifter bevarades intakt och samlades i en byggnad i Florens samt med önskan att hela samlingen skulle tjänstgöra som det första offentliga biblioteket för en modern bokutlåning. En önskan som blev verklighet.

Bland Niccolis vänner hittar vi en annan betydande, i olika klosterbibliotek i Västeuropa sökande humanist, nämligen Poggio Bracciolini (1380–1459). Denna ”sekuläre” man tjänstgjorde ändå under fem decennier i kurians korridorer. Han är också mannen med de berömda fynden, såsom det enda bevarade verket av epikuristen Lucretius, De rerum natura (Om tingens natur) och Ciceros orationer. Poggio ägnade sig också åt översättningar av grekisk förkristen litteratur och är pennan bakom Facetiae (utgiven 1470), en skämtbok som bl.a blottade det sexuella (!) livet i det heliga Vatikanen. Boken var en kioskvältare på sin tid… (3).

(För övrigt nådde de humanistiska impulserna från renässansen ganska tidigt Sverige, före Danmark, genom bland andra den spränglärde stockholmssonen och strängnäsbiskopen Kort Rogge, ca 1425 – 1501, som doktorerade år 1460 i kanonisk rätt vid Perugia.) (4)

Denna pånyttfödelse med sin bländade konst och arkitektur, litteratur och vetenskapliga insatser, ackompanjerades och beskyddades hela tiden av framförallt den omnipotenta och vetgiriga florentinska bankirfamiljen de’ Medici.

Även om Lutheranismen inte var direkt ursprungen från nämnda humanism, fanns det lutheraner, inte Luther själv, som var likaledes humanister. Bland dessa kan nämnas Luthers bundsförvant Philipp Melanchthon (1497–1560) och den förstnämndes motdebattör Erasmus av Rotterdam (1466–1536), författaren till det betydelsefulla verket Om den fria viljan (1524). I boken understryker han att människan äger en ”egen förmåga att inse sin ställning och handla på bästa möjliga sätt i överenskommelse med denna insikt” (5). Erasmus bidrog därmed, tillsammans med många och andra framgent, till att sakta men säkert helt begrava den kyrkliga dogmatismen som länge förlamade européerna. Med bl.a. folkbildning och läskunnighet som växte fram tack vare humanismen och reformationen, och som spreds genom boktryckarkonsten, inledde Västeuropa sin distansering från alla andra världsdelar. Hädanefter kommer många böcker att stå i centrum, och inte blott Boken!

Verk om Rationalism (t. ex. Descartes,), Vetenskap (t. ex. Newtons) och avancerad matematik (t. ex. Leibnitz,) tar plats; Systematisk klassificering (t. ex. Linnés), Upplysningen (t. ex. Voltaires) och Feminism (t. ex. Wollstonecrafts) likaså. Tekniska lösningar och uppfinningar (t. ex. Newcomens) och mätinstrument (t. ex. Celsius) ser dagens ljus. Industrialismen föddes och utvecklades med hjälp av allt detta, uppburen av kapitalismen som i sin tur vilade på protestantismens etik (se Max Weber). Därtill myckna kulturalster (t. ex. Schakespeares och la Fontaines) som underhöll massorna och masserade hjärnorna.

Krig och inbördeskrig, varav några mellan katoliker och protestanter, samt andra kriser, dunstade inte bort tack vare all denna utveckling, men även inom politiken gjordes avgörande framsteg. Några av kriserna löstes av västeuropeiska ledare, genom konsolidering, under åren 1648 och 1715, av statens obestridliga överhöghet med skapandet av styrelseformer som gäller än idag (6).

Så när Montesquieu (1689–1755) skrev sin Om lagarnas anda (1748) var de nya statliga styrelseformerna redan på plats, men hans doktrin åberopade en optimal maktdelning för att neutralisera politisk hegemoni. Demokratin stod då runt hörnet…

Vid 1800-talets inträde och med den franska revolutionen bakom oss, med sin första Deklaration av mänskliga rättigheter den 26 augusti 1789, innehållande artikel 11 som stipulerade att yttrandefriheten är en av de värdefullaste rättigheterna som en människa äger, blir ordet följaktligen nästan helt fritt i hela Västeuropa (och ännu friare i Förenta Staterna) under de kommande decennierna. (Sverige var juridiskt talat pionjär på det området med 1766 års tryckfrihetsförordning.) Det stegrande fria ordet, uppnått tack vare kamp, fick många att senare proklamera inlåsandet av Gud i kyrkorna, eller rent av Hans död, trots hädelselagarna. Emellertid förblev kyrkan, med sin moral och kulturarv, ändå rätteligen kvar mitt i byn, oaktat Darwins lära eller Lennerstrands och Nietzsches förkunnanden. I en sådan gynnande intellektuell atmosfär kunde därmed ännu fler ismer och läror se dagens ljus i Västeuropa (och Nordamerika) inom allehanda domäner: filosofi och politik, kultur och historia samt vetenskap och teknik. Unikt!

Unik är också den exponentiella utvecklingen som följde senare till gagn för allt fler, tack vare äganderätten och den utbredda fria företagsamheten; båda kombinerade med västeuropéernas svett och tårar samt ibland även blod. (Kolonialismen är en annan femma. Och som alla mynt har den inte blott en sida.)

Således vid 1900-talets slut, med två stora katastrofer i backspegeln, som för den skull inte hämmade utvecklingens framfart, blev alla västeuropeiska länder sekulära demokratier och välfärdsstater. Men i stället för att stoltserande vara en modell för andra världsdelar, njuta av samt bevara och försvara det uppnådda tillståndet och försöka fortskrida utvecklingen framåt har Västeuropa (och hela västvärlden), framförallt efter Sovjetunions kollaps, utsett sig själv till sin egen fiende. Ty Västeuropas självspäkning sker med en piska kallad P.K. En politisk korrekthet som bland annat paradoxalt nog har öppnat dörrarna till en begynnande islamisering av subkontinenten, om vilken du är välkommen att läsa i vår kommande krönika.

BILD: ”The Departure of Columbus from Palos in 1492”. Målning av tysk-amerikanen Emanuel Leutze (1816-1868).

Noter:

1. Källa: Michael Nordberg, Den Dynamiska Medeltiden, Tiden. Stockholm, 1984. Ss. 322–323
2. Carl Axel Aurelius, ne.se.
3. Michel Onfray, Decadence, Flammarion, Paris 2017. Ss. 423-430.
4. Sten Lindroth, Svensk Lärdomshistoria, Medeltiden Reformationstiden, Norstedts, 1975. Ss 187–190.
5. Svend Erik Stybe, Idéhistoria, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1961. Ss 193–197
6. Edward R. Tannenbaum, Västerlandets historia Del 1, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971, S. 277.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 30 år invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.