Den erfarne professorn emeritus i nationalekonomi Lars Calmfors finns det all anledning och lyssna uppmärksamt på. Den 23 oktober skrev han en ledarkolumn i Dagens Nyheter vars rubrik var slagfärdig och spännande. Den löd: ”Under mina fem decennier som ekonom har behoven av investeringar aldrig varit större.” Sådana budskap kan greppa tag i en läsare, i varje fall mig, ty mina instinkter som nationalekonom och medborgare säger mig att svenska regeringar oavsett partitillhörighet struntar i det långsiktiga, som inte hör av sig förrän det slutligen går under med ett brak, för att i stället koncentrera sig på vad de skrikiga kravmaskinerna, framför allt inom det välfärdsindustriella komplexet, omedelbart kräver för att inte gå in i väggen eller ställa till med annat djävulskap.

Efter storverket med rubriken blir Calmfors mer ekonomisk-teknisk och koncentrerar sig på det ”finanspolitiska ramverket” som enligt regeringens hemsida ”är ett verktyg som ska se till att finanspolitiken är långsiktigt hållbar och transparent”. Däri ingår ”budgetpolitiska mål” som alltså ska hålla politikerna i strama tyglar. Där finns 1) ett överskottsmål som innebär att staten måste spara en tredjedels BNP-procent per år för att lägga i ladorna, 2) ett så kallat skuldankare vilket är ett krav på att skulden för den sammanlagda offentliga sektorn ska vara 35 procent av BNP, 3) ett utgiftstak för statens utgifter inklusive kostnaderna för ålderspensionssystemet samt 4) ”ett krav på kommunsektorn att ha sina budgetar i balans”.

Detta är relevant för oss skattebetalare ty en statlig kommitté arbetar nu med ändringsförslag som bland annat omfattar idéer om att förvandla överskottsmålet till ett balansmål (eller rent av, om Calmfors får bestämma, till ett underskottsmål). Spara skulle därmed förvandlas till Slösa. Staten skulle plötsligt kunna låna rejält med pengar och sätta oss i skuld vilket jag tycker låter skrämmande eftersom jag inte litar på politikernas prioriteringar medan Calmfors, till min djupt nationalekonomiska förvåning, ser fram emot fler långsiktiga statliga underskott eftersom han, föraktfullt, menar att argumenten mot statliga underskott bara går ut på att peka på ”sluttande plan” när ekonomiska kritstreck är passerade vilket är ett ”amatörpsykologiskt” resonerande.

Jag som inte litar på politikerna – är det någon mer än Calmfors som tycker att jag borde ha större förtröstan? – tycker alltså tvärtom att de borde förses med mer kapson (ett slags tvångsgrimma för hästar).

För att undersöka saken gick jag till statsbudgeten för åren 2023 och 2013, alltså tio år tillbaka. Budgetomsättningen förra året var 1 246 miljarder kronor. Av de 27 utgiftsområdena fanns fyra som för första gången i svensk historia hade budgetar på över 100 miljarder kronor. Så här gick det för dessa fyra år 2013:

Utgiftsområde	Ändamål	Utgift mdr kr	Höjning sedan 2013 (%)
9	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	109	76
10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning	111	18
12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	102	31
25	Allmänna bidrag till kommuner	158	78

Professor Calmfors vill alltså att staten ska sätta sig i skuld för att finansiera investeringarna i järnvägar, broar, vägar och annan infrastruktur. Jag säger att staten i stället kan dra ned på andra välfärdsutgifter som under det senaste decenniet fullkomligt exploderat jämfört med BNP som stigit ungefär 22 procent. Varför behöver bidragen till kommunerna, som ska ha sina budgetar i balans, öka med 78 procent på tio år?

Ingen håller kontroll på hur politikerna sköter vårt land. De och deras välfärdsindustriella komplex behöver alltid mer pengar. Den första lösningen är att gå till staten och be om mer. Om detta tar emot går det alltid att låna. Om regelverket uppreser hinder mot belåning är det bara att skriva om regelverket. Om någon hävdar att detta är ett ansvarslöst sätt att hantera medborgarnas egendom och pengar finns det alltid auktoriteter som förklarar att det bara är amatörer som vill lägga band på staten.