Kommunisten och islamistvännen Jan Guillou har bjudits in till tv igen, för att göra reklam för sin nya bok och för att säga några väl valda ord om den fredliga och ofarliga islamismen. Islamistisk terror är intet jämfört med den sverigedemokratiska terrorn och i hans nya bok får SD:s Jessica Stegrud, under namnet Stegeryd, spela rollen som nazistledare.

Jan Guillou själv spelar i vanlig ordning rollen som den vältränade och intelligente superhjälten Hamilton – den han själv så innerligt gärna velat vara men aldrig kunnat bli. Det gör ont i hjärtat att se hans tröstlösa längtan.

Jag vet att många blir provocerade av Jan Guillous tvärsäkra kommunist- och islamistpropaganda, och det jude- och Israelhat han ständigt ger uttryck för. Och jag förstår det. Det är helt klart något oerhört motbjudande över välgödda champagnekommunister som gömmer sig i fashionabla våningar och uttalar sig om en verklighet de själva aldrig möter.

Men samtidigt måste man tycka synd om Guillou. Hela hans karriär är ju byggd på komplex och dålig självkänsla och på hat mot en omgivning som inte uppskattat hans enastående intellektuella kapacitet tillräckligt.

Inte för att den kapaciteten är lika stor som han själv inbillar sig, förstås. Jag gissar att han genom åren mött en och annan som också påtalat det och som skrattat åt hans uppblåsta ego. Det har sannolikt bara gjort honom ännu mer övertygad om att han tillhör den absoluta tänkareliten eftersom det är så en grandios personlighet fungerar.

En grandios personlighet kan dessutom övertyga många svagare personligheter om sin egen storhet. Eftersom den svenska kulturvärlden är full av får som rättar in sig i flocken har han lyckats skaffa sig ett rykte som relevant och skarp tänkare.

Det är han inte och han har faktiskt aldrig varit det. Jan Guillou har alltid varit enkelspårig och barnslig, fast i sina rikemansdrömmar om att vara den kommunistiska doktrinens superhjälte mot fienden. Så även om många, efter hans senaste förvirrade framträdande i tv, börjat tala om hans ålder måste vi förstå att det här svamlandet inte är något nytt.

Att han valt att liera sig med islamister beror på den vanliga sjukan hos landets förmodat ”intellektuella”. Han vet att en majoritet av svenska folket avskyr och föraktar islamismen mer än de flesta andra fascistideologier och det passar honom som handsken. Genom att välja islamism framför demokrati kan den store Jan Guillou känna sig märkvärdig och olik de medborgare som han, med största sannolikhet, betraktar som ”pöbeln”.

Man kan hävda att han haft en lyckad karriär, med sin digra bokutgivning och sin regelbundna medverkan i slaskpress och lättvikts-tv. Men frågan är om det verkligen har hjälpt honom. Han kan skriva femtioelva böcker om sin kommendörkapten utan att själv bli en och någon korsriddare blir han aldrig heller. Han är och förblir en irrelevant och verklighetsfrånvänd överklassfåne och han blir bara bittrare med åren.

Det säger sig självt att det är oerhört svårt att leva med en sådan bitterhet inom sig. Därför måste vi vara storsinta. Jan Guillou behöver vår medkänsla, inte vår avsky.

Foto: Skärmdump X