Det är bara lite mer än tre veckor kvar till presidentvalet i USA. Det känns mer ödesmättat än motsvarande svenska tillställningar eftersom svenska regimskiftet sällan får några märkbara effekter på den förda politiken eftersom alla partier och därmed politiker hos oss har samma uppdragsgivare, nämligen den offentliga sektorn, och därför, enligt den sociologiska grundlag som förkunnar att folk som lever under samma villkor tenderar att bli likadana och liksom fiskstim röra sig åt samma håll utom när de gemensamt, på någon sorts kommando, byter riktning. Se exempelvis hur snabbt och konfliktfritt Sverige kunde slinka in i Nato.

Så går det inte till i USA. Kandidaterna till de olika posterna bestämmer själva vilka frågor de vill driva om de blir valda. De kan ta initiativ som vore omöjliga i vårt land. Till exempel gjorde John Thune, republikanernas andreman i senaten, nyligen ett oanmält söndagsbesök hos Trump på Mar-a-Lago bara för att prata om ditten och datten och, såklart, för att se om de kunde gräva ned sina stridsyxor och samarbeta inför valet (bilden). Tanken svindlar inför föreställningen att en svensk centerpartistisk riksdagsman skulle ta en fika med statsministern för att efterhöra om de kanske kunde slå ihop sina påsar. Något som skulle göra två svenska partier rosenrasande kan gå kvickt och med en klackspark i USA.

Samtidigt tror jag att den medfödda, uråldriga frånvaron av sociala slitningar är förklaringen till att Sverige unnats först en månghundraårig torftig överlevnad och sedan, under ett århundrade, ekonomiska framgångar som vi med förvåning blev varse när vi tittade upp från lien och svarven.

Den svenska historien sitter i vår mentalitet eller om det möjligen är tvärtom. Det slutar aldrig förvåna mig att i inte har någon livaktig debatt om vilken sinnesförfattning det är som fram till nyligen med så stor framgång styrt Sveriges öde. Om det är någonsin vi borde utforska och förstå vår potentiella överlevnadsförmåga är det väl nu när Northvolt och andra enfaldiga energiinvesteringar hotar framtiden medan vi kliar oss i huvudet och inbillar oss att lösningen är att ”tillskjuta” ett antal miljarder till någon del av den offentliga sektorn. På nästan varenda punkt som styrs av politiker och där vi idag famlar efter lösningar hade vi kommit en hygglig bit på väg om vi frågat oss hur vi gjorde förr.

Själv är jag inte så säker på att jag gillar det förflutnas svenska framgångsformel även om den knappt kan förnekas. Framgångsformeln var konsensus. Enligt Jantelagen skulle man inte göra sig märkvärdig genom att avvika. Man fick inte tro att man var något. Man fick inte sticka upp. Det korrigerade kringvärlden med gliringar, mobbning och drakoniska marginalskatter. Men lika lite tålde kollektivet om man avvek nedåt genom att bli stötande fattig. Om avundsjukan säkerställde att ingen blev iögonenfallande rik och mäktig så grep solidariteten med medmänniskorna in och ställde till rätta och ordnade att alla samlade sig kring det lagoma, rättvisa och jämlika.

Det är klart att ett folk som tänker och beter sig på det viset skapar sig materiella framgångar även om kärleken till det kollektiva till skillnad från det individuella förmådde oss att före andra folk satsa på miljonprogram, stora sjukhus och många gratis universitet. På det viset tror jag att välfärdssystemet, som vi svenskar implementerade före andra folk även om vi kanske inte hade uppfunnit upplägget före resten av världen – vi är bättre på att konstruera och skruva ihop än att tänka ut – är en direkt funktion av tänkesätt som det tagit oss tusentals år att utveckla.

Jag känner avsevärd nostalgisk sympati med sådana ursvenska tänkesätt. Jag tror att de hade ett dominerande inflytande fram till andra världskriget. De var orsaken till nationens framgångar även om de inte alls helt hängde på socialdemokratin (enligt den vilseledande politiska parollen om att ”vi byggde landet” som partiet bröstade sig med under flera val).

Men numera, påstår jag alltså, har den andan i stort sett vittrat bort och vårt land står utan det stabila andliga fundament som byggde våra framgångar. Man vet inte vad förändringen beror på. En del menar att invandringen undergrävt den svenska kulturen. Andra menar att välfärdsstatens generösa löften korrumperat oss. Andra åter anser att detta är den oundvikliga följden av det historiska hjul som säger att hårda tider skapar starka människor som skapar goda tider som försvagar människorna och skapar onda tider så att vi är tillbaka på ruta ett.

Konsensusmentaliteten, som tvingar oss till kollektiv anpassning till det jämlika och lagoma fungerar alldeles alldeles utmärkt med ett folk som vi var före invandringen och välfärdsstatens korrumperande inflytande, alltså ett flitigt och hederligt folk som aldrig kunde tänka sig att blåsa Försäkringskassan på bidrag. Men nu är det inte längre 1930-talets jämlikhetssträvande svenska folk vi ska försöka göra till våra förebilder. Det kommer ändå inte att fungera. Kanske vore det bättre om vi försökte härma driftiga och brutala bufflar som Elon Musk även om det går emot våra sedan länge nedärvda gener.