(Bilden visar fartyg från tre av USA:s förenade fiender – Iran, Ryssland och Kina – på en gemensam flottövning.)

Nyheterna från kriget i Ukraina där Sverige sedan några dagar tillbaka eventuellt är krigförande part – eftersom Putin generöst deklarerat att ukrainarna själva kan få skjuta av missiler och robotar från väst men att militär personal från väst inte får vara inblandad – är osäkra och ofta motsägelsefulla. De senaste dagarna har det kommit uppgifter, som troligen är falska, om att ett antal svenska materielinstruktörer i tjänst på en Natobas utanför Poltava skulle ha blivit dödade. Med Putins logik skulle Sverige på grund av de svenska utbildarnas insatser nu alltså befinna sig i krig mot Ryssland.

Efter det att Putin kungjort sin nya princip för vilka länder han skulle räkna som Rysslands fiender – alltså inte de som begränsar sig till att ge Ukraina vapen, utan de som vid sidan av vapnen skickar med instruktörer – hotade han med att vidta ”relevanta åtgärder” vilket av Nato tolkades som kärnvapenanfall. En del Natoexperter viftade bort hoten med argumentet att man inte behövde bry sig om dem eftersom Putin flera gånger tidigare hotat utan att följa upp med åtgärder. Biden instämde men frågan om huruvida ukrainarna skulle tillåtas skjuta in över Ryssland med långdistansvapen ansågs ändå viktig nog att motivera ett möte mellan USA:s president och Storbritanniens premiärminister Starmer.

Eventuella slutsatser från mötet skulle först senare delges världen vilket är anmärkningsvärt eftersom det hittills varit tvärnej från väst på frågan om det vore tillåtet för Ukraina att provocera Putin med långdistansvapen över Ryssland. Att Biden vacklar måste innebära att han nu kan överväga större frihetsgrader för ukrainarna vilket i sin tur troligen betyder att vår sida – väst – stadigt förlorar mot ett alltmer framgångsrikt Ryssland.

Att döma av de alarmistiska tonfallen i en rapport – Commission on the National Defense Strategy – som nyligen överlämnats till den amerikanske presidenten av en kommission av framstående militära experter och ämbetsmän är tillståndet i USA minst så oroväckande som många – jag, till exempel – tyckt sig ha haft anledning att förmoda.

Här kommer ett antal slående citat ur dokumentet. Först står det att allmän mobilisering som vid krig kan komma att påkallas:

Allmänhetens stöd är avgörande för varje rekommendation vi ger: ytterligare utgifter som är nödvändiga för säkerheten, ökade nivåer av offentlig och nationell tjänstgöring och kanske till och med krigstidsmobilisering.

Sedan förklaras något som Sverige sannolikt inte fullt ut begripit, nämligen att USA:s Natoallierade inte ska räkna med att bli hjälpta av USA utan tvärtom förmås att hjälpa USA:

USA kan inte konkurrera med Kina, Ryssland och deras partners ensamma – och kan definitivt inte vinna ett krig på det sättet. Med tanke på den växande alliansen av auktoritära stater måste USA fortsätta att investera i att stärka sina allierade och integrera sina militära (och ekonomiska, diplomatiska och industriella) ansträngningar med deras. Allianser är inget universalmedel, men USA:s styrkestruktur bör räkna med styrkorna och åtagandena från USA:s allierade.

USA:s krigsmakt saknar förmåga att avskräcka och övervinna en fiende. Vapenindustrin kan inte fullfölja sina uppgifter:

Kommissionen finner att den amerikanska militären saknar både den förmåga och den kapacitet som krävs för att vara säker på att den kan avskräcka och segra i strid. Kommissionen finner att USA:s försvarsindustriella bas är oförmögen att tillgodose USA:s och dess allierades och partners behov av utrustning, teknik och ammunition.

Den amerikanska allmänheten vet inte hur illa det står till:

Den amerikanska allmänheten är till stor del omedveten om de faror som USA står inför eller de kostnader (ekonomiska och andra) som krävs för att förbereda sig på ett adekvat sätt. De uppskattar inte styrkan i Kina och dess partnerskap eller konsekvenserna för det dagliga livet om en konflikt skulle bryta ut. De förväntar sig inte störningar i sin el, vatten eller tillgång till alla de varor som de är beroende av. De har inte internaliserat kostnaderna för att USA förlorar sin ställning som världens supermakt. Det finns ett akut behov av en tvåpartimobilisering så att USA kan göra de stora förändringarna och betydande investeringarna nu i stället för att vänta på nästa Pearl Harbor eller 9/11. Den amerikanska allmänhetens stöd och beslutsamhet är oumbärliga.