Jag har ambitioner med mina krönikor. För det första ska det finnas ett budskap som, om inte varje gång världsomvälvande, åtminstone bör förtjäna ett förstrött intresse hos den bildade och noggrant värderande läsekretsen.

För det andra ska de vara hållbara i bemärkelsen att de även i en avlägsen framtid ska kunna läsas utan att det känns på en dammig källarlukt att de passerat sitt bäst före-datum. Mina eventuella framgångar på den punkten testar jag ibland rent empiriskt genom att emellanåt lägga in en tio år gammal artikel för att se om någon klagar över att bli serverad skåpmat. Detta har ännu inte skett vilket kan bero på att metoden fungerar eller på att läsekretsen enligt principen att given häst ej ska skådas i munnen inte tycker sig ha rätt att besvära sig över gratis krönikor.

Igår här skrev jag om den amerikanske skandalhistorikern Darryl Cooper som tydligare än någon annan, i alla fall vad jag känner till, har framhållit hur ensamt och utsiktslöst England var efter reträtten från Dunkerque. Sovjetunionen hade en icke-angreppspakt med Tyskland, USA tänkte inte delta i ett europeiskt krig, Paris hade just intagits, Polen satt fast i ett chanslöst tvåfrontskrig.

Hitler ville inte kriga mot England – i varje fall enligt vad han själv sa och många trodde på – och framförde upprepade förhandlingsinviter. Detta var ett formativt ögonblick för världshistorien. Churchill hade bara varit premiärminister i ett par veckor. Skulle England slåss och därmed starta ett världskrig eller ackordera med Hitler för att rädda sina egna och miljontals andra människors liv? (Jag behöver väl inte påminna om hur försiktigt och sansat Sverige löste detta problem för egen del.)

Cooper anser, verkar det, att England borde ha gjort som Sverige och försökt ta Hitler med lämpor. Men så danade sig inte historien utan den alltid så stridslystna men civiliserade anglosachsiska mentaliteten tog överhanden och vann kriget. Men femtio miljoner människor dog. Cooper skyller detta på Churchill som kunde offra hur mycket folk som helst, även av sina egna, bara han fick stopp på Hitler.

I dagarna utspelas ett parallellfall i Mellanöstern. Ska Israel fortsätta ett vedervärdigt grymt krig utan andra mål än att slutgiltigt få död på Hamas och den övriga palestinska mordapparaten? Eller ska Israel förhandla med palestinierna för att få till stånd någon sorts kompromiss i enlighet med en hel världs, inklusive USA:s, påtryckningar? Här är det Netanyahu som näst intill ensam, liksom Churchill, driver den hårda, kompromisslösa linjen mot den upplysta världens förnuft.

Är det värt allt det lidande som krävts och kommer att krävas av både israeler och palestinier att fortsätta kriget bara för det osannolika hoppet om att palestinierna framöver ska sluta skicka raketer mot judarna varenda natt? Churchill hade nog inte tvekat om svaret på den frågan.