Den svenska journalistkåren är ett märkligt skrå. Den tycks främst drivas av hat och förakt mot allt som är svenskt och därmed också en vilja att fjärma sig från detsamma, vilket tar sig uttryck i de mest märkliga skrifter, såsom den här krönikan signerad Lasse Anrell.

Innehållet berör en dokumentärserie om Vikingarna, som nyligen kommit på SVT, och som handlar om diverse schismer och osämja mellan dansbandets medlemmar. Enligt Anrell är serien så dålig att han får ångest av att se den, vilket i sig gör åtminstone mig nyfiken på att kolla in den.

Det är dock inte det som är det intressanta med texten. Det intressanta är att Anrell på ett tvångsmässigt gör jämförelser mellan de medverkande och dagens klankriminella.

Det är naturligtvis väldigt långsökt att jämföra Bert Karlsson med Jordgubben och Kurdiska räven, men med tillräckligt stark vilja är det mesta möjligt. Således kan man läsa följande:

”Rena rama gängkriminaliten a la svenska förorter 2024. Jordgubben vs Kurdiska räven. Bert Karlsson vs Walhberg. Christer Sjögren vs… ja vem som helst.”

Det är förfärligt hur hatiska dansbandsgubbarna är, tycker Anrell. ”Vuxna män för elaka saker tillsammans”, konstaterar han och fortsätter:

”Det enda man väntar på är att de ska börja med skjutningar på allvar också när nya vikingar tar på sig hjälmarna och drar ut på rövarstråt och ska hämnas alla som är jättedumma.”

Än en gång konstaterar han att det är förfärligt och sedan kommer han plötsligt till insikt om vad det egentligen handlar om. Det handlar om män, helt enkelt, och deras beteende. Och han konstaterar att det faktiskt inte är någon skillnad mellan de svenska männen i hans egen generation och de utländska män som styr den kriminella världen:

”Då inser jag att det här påminner inte bara om om gängkrigen i förorterna; det påminner också obehagligt mycket om hur många män i min egen verklighet är just nu.”

Anrell jämför alltså den verbala osämjan mellan dansbandsmedlemmarna med det dödliga våldet i förorterna.

”Vuxna män som kan bli osams för ett enda förfluget ord eller ett olyckligt formulerat sms och är beredd att hata och bryta kontakten för att någon sårat dem och det går verkligen inte att ta tillbaka något eller att be om ursäkt eller ens bli det minsta lilla sams om igen.” skriver han. Ungefär som om det skulle vara detsamma som att de är beredda att skjuta ihjäl varandra för narkotika eller pengar.

Jag ser Lasse Anrells krönika som ett desperat försök att dels vara rolig, dels visa hela världen (eller åtminstone NWT:s lilla läsekrets) hur insiktsfull och fördomsfri han är. Han vet minsann bättre än att göra skillnad på svenska gubbar och kurdiska jordgubbar. Vi är alla människor i grunden och klankriminaliteten är bara manlig fåfänga i största allmänhet.

Lasse Anrells krönika är med andra ord lika kass som han själv anser att dokumentären om Vikingarna är. Jag får dock inte ångest av att läsa den. Däremot befäster den min bild av den svenska journalistkårens uselhet.

Foto: Skärmdump NWT