Jag vaknade mitt i natten med ett ryck. På något vis hade jag i sömnen – någon del av hjärnan sover tydligen aldrig – kommit på att Staffan Burenstam Linders teori om den rastlösa välfärdsmänniskan, som jag skrev om igår, visserligen är tilltalande och troligen riktig, men gravt ofullständig. Som du minns menade Staffan att människan tvärtemot sina förväntningar blir stressad och överansträngd av det med tiden tilltagande välståndet eftersom hon skaffar sig så mycket fina prylar – fritidsbåtar, surfbrädor, motorfordon och vitvaror med mera – som hon inte har tid att använda och därför förvandlas till psykfall. Ungefär.

Resonemanget är en underavdelning av mitt stora forskningsprojekt om vad samhällena påverkas av sitt ekonomiska överskott, det vill säga den del av produktionsresultatet som inte behövs för människosläktets och maskinernas blotta underhåll. Staffan förklarar alltså att överskottet är ett problem som måste förintas vilket kan ske genom att det förvandlas till löner för psykiatriker och terapeuter med tillhörande myndigheter i statlig och kommunal regi samt utbildningslinjer, riksdagsutskott, professurer och debattartiklar, forskningen ej att förglömma.

Jag har emellertid tre andra vägande synpunkter på samhällenas användning av det ekonomiska överskottet varav jag förstår de två första.

Den första är den självklara insikten att överskottet omhändertas av de starka som då också blir de rika och använder resurserna till att bygga slott, anställa tjänare och våldsamma men trogna hit men och hänga på fruarna guld och diamanter och kalla sig Ndrangheta, en sorts klan.

Det är alltid så det börjar. I lyckliga fall uppstår en ännu ursinnigare självhärskare, typ Gustav Vasa som kväser de konkurrerande klanerna och skaffar sig våldsmonopol och domstolar. Detta är ganska rättframt.

Den andra synpunkten växer ur ett darwinistiskt perspektiv. Det växande överskottet utgör en nisch som ger utrymme för framväxten av nya arter. En ny art med många underavdelningar har etablerats under beskydd av den moderna politiska korrektheten eller woke-filosofin. En av dogmerna i detta tänkande är att svarta människor sedan åtminstone ett halvt årtusende har förtryckts av vita människor som förslavat de svarta och transporterat dem över Atlanten för att jobba på plantager. För detta har de vita en skuld som är proportionell mot a) hur mycket pengar de vita har, vilket i sin tur är en funktion av det ekonomiska överskottets storlek, samt b) hur mycket skam och dåligt samvete som går att väcka hos de vita.

Ett exempel bara. Pastor Dr Michael Banner, dekanus vid universitetet i Cambridge, har räknat ut att Storbritannien är skyldigt de karibiska länderna 205 miljarder pund i skadestånd för slaveriet (https://www.telegraph.co.uk/news/2024/05/19/britain-owes-caribbean-nations-205bn-in-reparations/). Det motsvarar nästan en halv svensk BNP. De karibiska staterna förbereder sig nu att klämma ur engelsmännen dessa pengar. Ett hotfullt drag är att Trinidad and Tobagos regering har beslutat att ta bort bilden av Columbus tre skepp – La Niña, La Pinta och Santa Maria – från landets vapensköld i syfte att inskärpa engelsmännens omåttliga skuld.

Det finns ingen gräns för hur mycket vita människor ska skämmas och därför betala ersättning till de andra. Skuldens dagsnotering bestäms av omröstningar i FN, om till exempel klimatersättning, där representanter för de förfördelade svarta nationerna har överlägsen röstmajoritet.

Det är alltså förekomsten av ett stort och växande ekonomiskt överskott i västvärlden som gett upphov till denna storartade men obehagliga mutation.

Sedan vill jag påminna om en korrelation som jag tror finns men inte kan förklara. Den pekar på en utveckling som, om den verkligen finns i verkligheten och inte bara existerar i form av ett hugskott i min skalle, i sanning är uppmuntrande. Korrelationen är att folk sedan minst det där halva årtusendet tycks ha blivit gladare samtidigt som de blivit rikare. Till exempel går det inte att hitta gamla målningar av folk som ler och skrattar. Vi kan jämföra med vår tids fotografier. Det skulle troligen inte ha fallit Leonardo da Vinci in att säga ”say cheese” till Mona Lisa när hon skulle konterfejas.

Att folk aldrig log på bilder berodde, tror jag, på att det inte fanns något att le åt. Livet var en jämmerdal. Det enda som kunde pigga upp människorna var avrättningar, som gjordes till storartade folknöjen, ju grymmare desto festligare. Romarna byggde kolossala arenor ägnade åt att avhålla stora publikfester där åskådarna kunde gotta sig åt strider på liv och död mellan gladiatorer eller, vid extra överdådiga tillfällen, mellan gladiatorer och lejon eller björnar.

Påkostade större avrättningar i Europa var mycket populära. Kända och viktiga personer fick de främsta åskådarplatserna medan andra fick köpa sig billigare platser längre bak där man riskerade att missa de dömdas och torterades ångestskrin och bödlarnas förberedelser. Den engelske revolutionären och lordprotektorn Oliver Cromwell dog 1658 och fick en normal begravning men när kungadömet återupprättades två år senare beslöt man att bestraffa Cromwell och grävde upp liket för att hänga och stycka det inför en entusiastisk församling. Numera skulle folk troligen inte vilja ha ringsidebiljetter till en hängning om den så vore gratis.

Varför har vi blivit gladare samtidigt som vi blivit rikare? Är det kanske självklart?