En bekant till mig skrev sina memoarer för några år sedan. Självutgivning, inget stilistiskt mästerstycke. Det saknas inte syftningsfel och liknande stilgrodor. Men det är en autentisk berättelse om ett liv som levts och jag har själv stor respekt för liknande litterära prestationer.

Sven, som vi kan kalla författaren, är född i Sverige på slutet av 1940-talet men kom att tillbringa flera barnaår i Etiopien. Hans far var involverad i ett svenskt biståndsprojekt som handlade om att modernisera det etiopiska flygvapnet. Sverige var under ett antal decennier en betydande aktör vad gällde den teknologi som frambringat Flygande Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och nu senast den formidabla JAS Gripen.

Hur kom det sig att avlägsna Sverige bistod den tveksamt demokratiskt sinnade kejsaren Haile Selassie? Det ska jag inte försöka reda ut, men frågan kan ändå dröja kvar.

Svens familj bodde grannar med den legendariske greven Carl Gustaf von Rosen som var verksam i Etiopiens flygvapen från 1946 till 1956 då han slutade med hänvisning till att han hade svårigheter att samarbeta med de etiopiska myndigheterna, möjligen även med svensk personal. Familjen återvände till Sverige 1958 efter sex år i Etiopien. Fadern började arbeta för Saab i Linköping.

Kejsaren Haile Selassie mördades 1975 och efterträddes av diktatorn Mengistu Haile Mariam som omedelbart införde en hårdhänt marxistisk regim. Mengistu åtalades senare för folkmord. Sammanfattningsvis har Etiopien de senaste 40 – 50 åren styrts av en kavalkad dåliga regimer där flera öppet kallat sig kommunistiska eller socialistiska.

Hur som helst återvände Sven till sin barndoms Etiopien tillsammans med några kamrater från den tiden. Året var 2009 och bland annat skulle en liten grupp svenskar hedra minnet av Carl Gustaf von Rosen vid dennes grav på 100-årsdagen av hans födelse. von Rosen hade dödats 1977 av en granat i södra Etiopien och blivit begravd i huvudstaden Addis Abeba.

Sven återsåg det som fanns kvar av hans barndoms kvarter och områden. Det mesta var eländigt. Överallt i landet fanns korruption, ogenomtränglig byråkrati – och en ständigt närvarande kriminalitet. Allt från ficktjuvar till mördande rånarligor fanns i överflöd. Svens far hade tillsammans med en tidigare kollega gjort ett återbesök redan 1976 och återvänt ’nerstämd’ med berättelser om avrättade lokalanställda etiopiska vänner, folk i landsflykt eller helt enkelt försvunna. En tidigare nära vän som de träffade hade varit ’svårt märkt av tortyr’, både fysiskt och mentalt.

Ännu lite mer historia. Etiopien ockuperades av Mussolini under slutet av 1930-talet. Italien hade gjort vad de kunnat för att skaffa sig kolonier i det här hörnet av världen, men misslyckats. Engelsmännen hade kastat ut italienarna i början av 1940-talet och därefter överlåtit styret till kejsaren Haile Selassie. Etiopien har alltså aldrig varit en europeisk koloni. Den ursäkten finns således inte till underutvecklingen.

Landet har idag en befolkning på runt 120 miljoner, endast Nigeria är folkrikare på den afrikanska kontinenten. Stora delar av landet är bördigt, den största exportvaran är kaffe. Landet har stora tillgångar av naturgas. I marken finns även guld, platina och koppar.

Främst via FN är landet en betydande mottagare av ekonomiskt och annat bistånd. Detta sedan decennier. Och vem minns inte Band Aid, jättekonserter 1985 vars behålling gick till katastrofhjälp i Etiopien.

Analfabetismen uppges vara minst 50% och landet räknas bland världens fattigaste. Etiopien plågas av en lång rad konflikter inom landet, exempelvis i provinsen Tigray som gränsar till Eritrea. Spända förhållanden råder med grannländer såsom just Eritrea. Därtill ständigt uppblossande konflikter med Kenya, Somalia, Sudan och Sydsudan.

Vems är felet? Hur hamnade vi här?

Etiopien är dessvärre endast ett exempel på länder som stått still i utvecklingen eller (som oftast) hasat baklänges under det senaste halvseklet. Det som vi alla borde förundras oftare över är att många av dem har fått massivt bistånd och i många fall även övertagit fungerande infrastruktur – järnvägar, elförsörjning, vatten och avloppssystem, industrier och administration. Allt detta gratis från tidigare kolonialmakter. På rak arm kan jag erinra mig att Indien faktiskt hållit järnvägarna igång och i övrigt lyckats förhållandevis hyggligt med att förvalta arvet efter engelsmännen. Inklusive det engelska språket som gemensamt förvaltningsspråk. Det finns möjligen fler liknande exempel. Värre är det med majoriteten tidigare kolonier såsom Kenya, Jamaica, Haiti, Sydafrika, Algeriet och säkert minst ett femtiotal länder om man skulle börja summera.

Ett sorgligt närliggande exempel är Gaza, den lilla landremsa som ockuperades först av Egypten 1948 efter ett av krigen med Israel, därefter av Israel 1967 efter ännu ett krig. Judiska bosättare och entreprenörer byggde upp växthus, planterade odlingar och ordnade med en hel del infrastruktur – vägar, vatten och avlopp. Men 2005 beslutade man i Israel, något förenklat, att Gaza skulle lämnas till palestinierna. Bosättningarna avvecklades, de där bosatta judarna flyttade – under protest men dock. Israels ockupation upphörde och Gaza blev de facto ’fritt’.

Gaza fick självstyre.

Efter lokalval 2007 utropade sig Hamas som segrare. De lär ha fått runt 65% av rösterna. Hamas ansåg sig ha brett folkligt stöd och några senare val har de inte ansett nödvändiga.
Man påbörjade omedelbart raketangrepp mot Israel, vilket ledde till israeliska motattacker 2008 i det så kallade Gazakriget.

Under tiden förföll växthusen och odlingarna övergavs. Vattenledningar bröts upp och bygdes om till raketer, vilket Hamas stolt visar i propagandafilmer. Bistånd och stöd från väst / FN strömmade till och FN-myndigheten UNRWA kom att i praktiken att bli en del av regimen, en del av Hamas.

Varför blev inte Gaza en framgångssaga, ett nytt Singapore, Hong Kong eller Sydkorea?

De hade ju fått så mycket serverat vid övertagandet.

Varför går utvecklingen bakåt i länder som borde ha alla förutsättningar att blomstra? Ja, det är en tusen-trillioner-dollar-fråga. Typ. Förklaringar som handlar om den vite mannens skuld, klimatförändringar, kolonialism i det förflutna, systematisk rasism eller marknadsliberalismens utsugning finns i parti och minut.
Många i väst köper dem rakt av. Men kanske gör inte alla det. Sällan skymtar i vart fall ens flikar av resonemang om eget ansvar när det gäller Det Globala Syd, som benämningen numera lyder.

Även om förklaringarna till sakernas nuvarande tillstånd varierar en hel del, finns naturligtvis en kör av röster som menar att de vet hur vägen framåt bör se ut. Det som ska ordna att utvecklingen går i rätt riktning är en arsenal av regleringar och omfördelningar på global nivå. Massivt bistånd är naturligtvis en viktig komponent men viktigast är att mer makt ges åt de omfördelande kadrerna. Alltsammans styrt av FN i alla dess förgreningar, exempelvis UNRWA. Vissa kallar det för Kommunism 2.0 (ibland utan ironi) andra kallar det Teknokrati (AI och allt det där, Den Fjärde Industriella Revolutionen).

Många med mig tvivlar starkt på dessa visioner.

I dystra stunder tänker jag att tredje världens elände (som vi numera importerar i stor skala) handlar om kulturella särdrag – om traditioner och attityder som uppenbarligen ingen visat att det är möjligt att ändra.

BILD: Etiopiens kejsare Haile Selassie i Addis Abeba. 1950-tal.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand (statsvetenskap) och fil mag (litteraturvetenskap) i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.