Många söker ursprunget till välfärdsstatens filosofi hos trettiotalets svenska socialdemokrater. Andra, som anser sig gräva djupare (jag till exempel), menar att upphovet snarare bör efterspanas i USA, där det statliga engagemanget för människornas välfärd började knoppas under president Roosevelt och dit de socialdemokratiska makarna Myrdal reste för att finslipa sina idéer om hur den svenska välfärdsstaten skulle arrangeras.

Men systemets historiskt sett märkvärdiga grundkoncept – tanken att överheten skulle göra det till sin huvuduppgift att organisera samhället så att särskilt behjärtansvärda människors tillvaro förbättrades på andra medborgares bekostnad – är det inte så många som brytt sig om att förklara. De som försöker hamnar nog oftast, tror jag i alla fall, hos Alexis de Tocqueville, den franske tänkare som i början av artonhundratalet efter en resa till Amerika skrev om hur det nya demokratiska systemet fungerade och hur det troligen skulle utvecklas. Vad händer när överheten tillsätts av folket och å ena sidan, som alla överheter, strävar efter mer makt åt sig själv och å den andra gärna vill bli återvald? Han skriver:

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven.

Jag har länge nöjt mig med förklaringen att det låg i demokratins väsen att överheten som vanligt var maktlysten och girig men att den nu, för första gången sedan de grekiska stadsstaterna, tvingades hålla sig i skinnet av respekt för väljarna och rikta in sin energi på att styra och hjälpa dem i stället för att bara kriga och bygga vägar och fyrar.

Ambitionen att lägga livet till rätta för medborgarna skulle alltså ha kommit med demokratin. Det låter visserligen övertygande, men är möjligtvis inte sant ty den svenske författaren Carl Jonas Love Almquist (1793 – 1866; bilden), som aldrig hade upplevt demokratin, fantiserade i Törnrosens bok om en möjlig välfärdsöverhets tänkande.

Samhället, beskrev Almquist, styrs av två krafter eller antropomorfa andar som heter Ormus och Ariman. Ormus var den ”oerhörda förmyndarmakt” som åtog sig att regera människorna till dessas bästa. Han lät i detta syfte författa ett antal styrande principer, till exempel:

1:o Om människans husliga levnad; huru hon skall förhålla sig emot maka, barn, tjänstefolk och husdjur.

2:o Om hälsovård; vad mat och dryck människan måste taga åt sig med undvikande av all annan samt huru husbonde skall förhålla sig när tjänares mage är i olag. (Här undrar man om Almquist driver med läsaren men man bör betänka att han inte bara var en stor samhällsanalytiker utan även en satiriker som hånade statsbyråkratin där han själv tidigare arbetat.)

4:o Om jordens indelning i riken, landskap och tungomål.

5:o Gatugångsreglemente.

7:o Om konster; huru kvinna är skyldig, att sommartiden bruka randiga, även rutiga tyger av vissa färger…

I Gatugångsreglementet finns närmare bestämmelser, till exempel följande:

Men då I begiven eder åstad på gatorna, kan det icke varda eder efterlåtet att gå på vilka gator som helst, enär sådant kunde störa allmän ordning, efter månge av eder kunde på en gång få det infallet att beträda samma gränd, så att ingen där komme fram.

Ormus meningsmotståndare Ariman anser tvärtom att människor inte alls behöver stöttas och styras av överheten utan bör lämnas åt sig själva:

Broder! tänk likväl efter om det är förnuftigt och billigt, att vi i månen (Ormus bodde på månen, antagligen som en markering av sitt avstånd från människornas jordnära tillvaro) skola utstaka, huru människorna bör leva på jorden? Kunna de ej få bilda och utveckla sitt samhälle så, som deras anlag giva dem en vink om?

Då blir Ormus, den gode människovännen, uppbragt:

Min vän! sade Ormus, din anmärkning är besynnerlig. Vet du då icke, att om människorna och jorden lämnas obehindrade åt sina anlag, så skola de följa dem, och ledas till fördärv. Om något skulle kunna rädda dem härifrån, om någonting skall kunna draga dem åt ett bättre håll, så måste det ske av en makt, som, oberoende och utom dem, fattar och styr dem… Jag är själva det goda i världen. Jag skall föra jord och mänsklighet till det som är gott.

För all del, det finns även betydligt äldre instanser där välfärdsstaten kan ha hämtat inspiration, kyrkan till exempel. Gränsen mellan institutionaliserad människokärlek och förtryck är ofta flytande.