”Vi bara straffar” klagar den tidigare utredningschefen vid polisen i Sörmland, Christoffer Bohman, när han intervjuas i SVT. Han vill nu skapa en debatt om hur samhället hanterar de gängkriminella. Vi är helt enkelt inte tillräckligt bra på att ta hand om dem, är budskapet.

”Ja märker att vi är i ett samhälle som blir maaatade… av rubriker, av dom här händelserna… De skapar en otrygghet hos många… Rädslan finns ju ute i… i… hela vårat samhället (häftig inandning)…”

Han fortsätter med minen hos en riktigt god människa som verkligen känner empati med de mest utsatta:

”Å ja… för mig var de viktigt att k… min erfarenhet… eeeh… kunde kanske hjälpa till att förstå de här bättre så när man får dom här pushnotiserna… om ett nytt… mord… så efter att man har läst boken kanske man har en större förståelse för vad vi ääär i. För vi behöver kunskap för att kunna göra nånting annat å alla behövs… nu… eeeh… för å kunna komma till ett bättre läge (djup inandning).”

Som vanlig dödlig människa önskar man förstås att den före detta polisen vill försöka skapa ett läge där kriminella får längre och tuffare straff för sina gärningar men det är precis tvärtom visar det sig:

”Men sen också skapa debatt för att de… i Sverige… vi har haft en kultur, vi baa straffar. Vi straffar, vi straffar, vi straffar. Vi vårdar väldigt lite. Vi tar väldigt lite hand om dom som kommer ut från Sis å fängelse… Vi är inte ett samhälle som står å tar emooot. Eeeh… Och i min bok så, så utmanar jag även den delen i att… Vi har 30 000 gängkriminella idaa. Ska vi bara straffa ut dom eller är de nånstans ett ansvar hos oss att ta emot dom?”

Där, mitt i Christoffer Bohmans retoriska fråga och när han lagt huvudet på sned med bekymrat ansiktsuttryck, klipper SVT av inslaget. Inga motfrågor, ingen problematisering. Men jag kan svara här istället:

Nej. Det är ingenstans ett ansvar hos oss att ta emot dom.

Christoffer Bohman får förstås gärna möta upp valfri mördare eller knarklangare efter avtjänat straff om han så vill. Han kan ta med sig saft och tårta och sjunga Kumabaya så att han blir hes, men jag hakar inte på. Och det är det nog få som gör, hur mycket reklam han än får i SVT och andra main stream-medier.

För det är ju det hela det nämnda tv-inslaget handlar om – att marknadsföra Bohmans bok. På bästa sändningstid. I skattefinansierad tv. Ännu en polis som tar ställning för de kriminella, mot de hederliga medborgarna – ännu en polis som avkräver skattebetalarna ansvar för något som är politikernas och polisens fel. Det är mumma för SVT, det.

Om man vill veta vad Christoffer Bohman anser att vi ska göra istället för att ”straffa ut” de knarklangare, våldsverkare och mördare som övertagit det våldsmonopol som tidigare var polisens måste man förmodligen köpa hans bok. De flesta kommer sannolikt inte att göra det men räkna med att den ändå kommer att diskuteras enormt i main stream-medierna framöver. Bohmans perspektiv är ju exakt detsamma som finns inom journalistkåren. De kriminella är offer och deras utsatthet är medborgarnas ansvar.

Bohman räknar säkert också med att tjäna en slant, inte bara på boken utan även på uppdragen han får i egenskap av trygghetsstrateg i Skandias stiftelse Idéer för livet. Det är nämligen där han jobbar nu, sedan han kommit till insikt om hur fel och inhumant det är att ”straffa ut” brottslingar.

Skandias stiftelse Idéer för livet grundades 1987 och arbetar sedan dess, enligt egen utsago, ”för ökad trygghet för barn och unga – mot utanförskap som leder till ungdomskriminalitet och social oro”.

Med tanke på hur samhället har utvecklats sedan 1987 kan man näppeligen säga att de har lyckats särskilt bra i sin strävan. Fast det är väl medborgarnas fel, det också. Ditt och mitt. För att vi inte tar tillräckligt väl hand om de kriminella.

Det finns bara en sak att göra: Öppna din famn och krama en kriminell.

Foto: Skärmdump SVT