När jag på sjuttiotalet som Sida-anställd arbetade en period på biståndskontoret i New Delhi blev jag bekant med ett begrepp som jag inte visste fanns, nämligen akademikerarbetslöshet. Arbetslösa universitetsutbildade demonstrerade i staden och krävde statliga jobb. För mig var hela företeelsen obegriplig eftersom akademisk bildning enligt min uppfattning alltid gjorde de berörda människorna mer kompetenta och därför definitionsmässigt mer attraktiva på arbetsmarknaden. Arbetslösheten, i den mån den måste finnas, skulle därför växa underifrån och sist av alla drabba de universitetsutbildade.

Men så var det alltså inte i Indien och ej heller, efter vad jag trodde mig förstå, i det övriga Globala Syd som då fortfarande kallades ”u-länderna”. Akademikerarbetslösheten var ett samhälleligt och ett statistiskt faktum i Syd och nu har den enligt det svenska akademikerfacket Akavia, som organiserar akademiker, kommit till Sverige. Över detta förfasar sig Dagens Nyheter på sitt vanliga fördomsfulla sätt den 17 augusti.

Akavia menar enligt DN att ”var tredje av deras medlemmar från Mellanöstern och norra respektive södra Afrika känner sig diskriminerade [i Sverige]”, att ”endast 50 procent av alla högskoleutbildade män födda i Afrika har ett kvalificerat arbete efter 16 till 35 år i Sverige” samt att ”personer som kommit till Sverige innan de fyllde 7 år och skaffat sig en universitetsutbildning i Sverige, har otroligt mycket svårare att ta sig fram, jämfört med inrikes födda”.

DN misstänker starkt att detta beror på fördomar och diskriminering från svenskarnas sida: om arbetsgivarnas ovilja att anställa de högutbildade invandrarna ”hänger på misstänksamhet mot den sökandes härkomst eller brister i svenska språket som kan avhjälpas med en intensivkurs, är det riktigt illa”. Även liberalen Johan Pehrson, säger DN, ”hävdar att diskriminering och rasism länge har varit ett problem på den svenska arbetsmarknaden”.

En av de senaste hundra årens mest hyllade och inflytelserika skrifter i frågan om hur ekonomisk och social utveckling går till är den tvåtusenfemhundrasidiga texten Asian Drama, publicerad 1968 av den svenske nationalekonomen Gunnar Myrdal, nobelpristagare, gift med Alva och därför en av den svenska välfärdsstaten huvudarkitekter och länge lika hyllad som en internationell rockstjärna men numera sällan avhörd eller studerad. (Vem, utom jag, ger sig oförväget i närkontakt med det asiatiska dramats tvåtusenfemhundra tättpackade sidor med referenser till tvåhundra års tunga ekonomiska klassiker?)

Myrdal ger sig i kast med akademikerarbetslösheten som kanske förvånade honom lika mycket som mig. Kanske är hans resonemang inte relevanta för afrikaners öden i dagens Sverige eftersom boken är femtio år gammal och avser Asien snarare än Afrika men om vi lite osäkert antar att Syd fortfarande är Syd – East is East, and West is West, and never the twain shall meet, diktade Kipling som alltså kallade vårt Syd för Öst – så kan vi ändå ha nytta av att lyssna på Sveriges i alla tider nog mest uppburna nationalekonom.

Myrdal hade upptäckt att akademisk utbildning i Asien har en helt annan social funktion än hos oss. Hos oss handlar det om att göra de skarpaste ungdomarna ännu vassare så att de ska kunna göra ännu mer nytta för det samhälle som tar på sig att vidareutbilda dem. Men i Asien, där den högre utbildningen enligt Myrdal ändå inte handlar om mycket annat än fortsatt utantillärande – till exempel är muslimska läroböcker ofta på arabiska, ett språk som studenterna för det mesta inte behärskar – är syftet ett helt annat:

Utbildningen i sydasiatiska skolor tenderar att avskräcka studenterna från självständigt tänkande och från den nyfikna och experimentella attityd som är avgörande för nationell utveckling. Syftet är att få eleverna att klara sina examina… [I grunden ligger] ett uråldrigt förakt för manuellt arbete och de högutbildade har en tendens att betrakta sin utbildning som ett frikort som befriar dem från att smutsa ned händerna genom att ploga och utföra annat kroppsarbete. Denna attityd förklarar det mesta av akademikerarbetslösheten…

De räknar helt enkelt med att utbildningen ska göra dem till ”skrivbordsmänniskor” och att den som möjliggjort deras högre utbildning, vilket för det mesta är staten, har en skyldighet att förse dem med behagliga skrivbordsjobb där de slipper anstränga sig och smutsa ned händerna.

Om det är som Dagens Nyheter påstår, alltså att bara hälften av invandrade högutbildade personer från det globala syd har jobb efter 16 till 35 år (vad nu det betyder) och att problemen kunnat avhjälpas med intensivkurser undrar man varför dessa högutbildade inte på eget initiativ tagit de nödvändiga intensivkurserna och snabbt hittat ett arbete. Jag tänker på alla de unga svenska arbetare som förr i tiden på egen hand efter jobbet satte sig att plugga Hermodskurser i kökslampans sken för att bli ingenjörer. Det är svårt att föreställa sig att svenska arbetsgivare är sådana förhärdade rasister att vägrar att anställa bevisat ambitiösa och duktiga människor bara för hudfärgens skull.

Gunnar Myrdal hävdar studenterna ”är aggressivt medvetna om att de i kraft av sina universitetsstudier tillhör eliten”. Såklart att eliten anser sig ha rättigheter till särbehandling, exempelvis i form av ett bra skrivbordsjobb och att någon är skyldig att tillgodose deras legitima krav.