I egenskap av väluppfostrad och socialt anpasslig medborgare kan jag naturligtvis inte annat än förakta lögnhalsen Donald Trump. (Nu luras du, Engellau! Du skulle nog fan rösta på honom om du fick, i varje fall om alternativet var Kamala Harris! Okey då, men först efter en noggrann och välbalanserad sakbedömning.)

Som halva världen såg jag premiären av Trumps höstsäsong som valtalare. Formatet var nytt. Trump samtalade i två timmar med världens rikaste man, Elon Musk, på Musks sajt X. Pinsamt nog för teknikbaronen blev programmet fyrtio minuter försenat på grund av ett tekniskt fel. Rätt åt honom, tänkte jag avundsjukt.

Det här med ett lugnt samtal med en förnuftig partner i stället för ett gräl med en fientlig journalist visade sig vara ett lyckat drag (som journalistkåren, som inte fick vara representerad, föraktfullt och kollektivt tycks ha tagit avstånd från). Men jag, som inte vet så mycket, fick nyttig information om hur presidentkandidaten Trump tänker.

Till exempel visade han sig förorda att makten över olika offentligt finansierade funktioner ska decentraliseras till delstatsnivån. Detta har redan implementerats för aborter, något som många kvinnor, kanske med rätta, irriterar sig på. Men nu ska han införa subsidiariteten även när det gäller skola vilket mina instinkter säger är en bra ordning. De federala skolmyndigheterna läggs ned och makten över pedagogiken bestäms på lokal nivå. Det är sådan decentralisering som det jämt tjatas om men som aldrig åstadkoms. Kanske har Trump beslutsamheten och kraften att lyckas.

Musk talade sig varm för att det ska tillsättas en kommitté som verkar för effektivitet i den offentliga sektorn. Sådant är magreflexer för näringslivsfolk. Se på gamle Scania-chefen Leif Östling och hans Kommission för Skattenytta. Tyvärr blir det sällan något allvar av sådana initiativ eftersom ”den djupa staten”, det vill säga den offentliga sektorns ledande politiker och funktionärer, har tillräckligt med kraft för att förebygga förändringar. Kanske kan detta bli något eftersom Trump helhjärtat instämde.

Självklart diskuterade de två mötesdeltagarna Trumps hjärtefrågor såsom den enorma illegala invandringen som han tänker sköta bättre än vad han anser att Biden och Harris har gjort. När jag tänker på motsvarande svensk politik kan jag väl tänka mig att saken schabblats bort även i USA av politiskt korrekta politiska ledare.

Något överraskande för mig var att Trump har planer för försvaret som påminner om Reagans Stjärnornas krig. Han ska som israelerna konstruera en Järnkupol över hela USA och därmed skydda landet mot anfallande objekt. Kanske blev han inspirerad av de obemärkt inflygande kinesiska ballongerna i början av förra året.

Musk framförde en synpunkt som även slagit mig men jag dragit mig för att framföra eftersom den inte är särskilt opportun. Den gäller betydelsen av presidentens (och andra ledares) personliga framtoning. Omvärlden är full av ondskefulla nationella ledare som vill utnyttja varje chans att flytta fram sina länders positioner. Man ska inte undervärdera, något som vi dock ofta gör, vikten av att skrämma dessa möjliga fiender till återhållsamhet. De ska helt enkelt vara rädda för USA:s president. De ska veta att om han varnar dem för obetänkta fientliga åtgärder och hotar dem med något som skrämmer, till exempel omedelbar vedergällning, så är hotet på allvar. Om jag vore Putin skulle jag inte göra något oberäkneligt om jag visste att Trump höll ögonen på mig. Däremot skulle jag inte vara ett dugg rädd för Kamala Harris som mera framstår som ett maktlystet men vimsigt fruntimmer. Skulle du skicka fram Ulf Kristersson att förhandla å dina vägnar mot en hårding som Xi Jinping?

Denna observation är egentligen vardaglig och allbekant. Alla minns hur det var i skolan där en del lärare kunde få tyst på en klass med en harkling medan andra kunde mobbas hur långt som helst av de olydiga och elaka eleverna.

Det visade sig också att Trump har en syn på Ukrainakriget som i grunden skiljer sig från den nu gällande amerikanska doktrinen. Biden lägger hela skulden på Ryssland och Putins råa och illasinnade läggning. I den inställningen finns ingen kompromissvilja och inte mycket mottaglighet för förslag om förhandlingar. Biden betalar och räknar med att strida till, som det ibland formuleras, sista ukrainaren.

Trump har en mer balanserad och i någon mån självkritisk uppfattning. Han medger att krigsutbrottet – när man nu anser att det inträffade, 2014 eller 2024 – åtminstone delvis berodde på en okänslig amerikansk politik vars syfte var att oberoende av ryssarnas protester flytta fram Nato till gränsen mot Ryssland och därmed riskera ett tredje världskrig utan att kunna peka på någon begriplig anledning annat än just Putins obändiga erövringsbegär. Efter Ukraina ska han ta Finland, troligen Sverige och kanske ännu större bitar av Europa. (Jag vet inte om jag tror på det där men eftersom jag vet att jag inte begriper underlåter jag fegt att ta någon bestämd ställning.)

I Dagens Nyheter recenserades tillställningen syrligt av journalisten Michael Winiarski:

Medan amsagor och halvsanningar haglade från Trump hummade Musk instämmande. Ett av påhitten från Trump var hans påstående att han ”stängde ned” den ryska Nord Stream 2-gasledningen – och Biden sedan ”godkände” den. I själva verket byggdes ledningen nästan färdigt just under Trumps tid som president.

Jag minns inte om Trump, enligt anklagelsen, saknar fog för påståendet att han stängt ned eller åtminstone medverkat vid nedstängningen av oljeledningen så jag konsulterade Politico, som jag tror är en av de mest balanserade nyhetskällorna i världen. Så här skrev tidningen den 10 augusti 2020. Trump hade formulerat en politik för att få stopp på projektet som hela kongressen ställde sig bakom:

Länder från Baltikum till Polen och Slovakien har i åratal uppmanat Berlin att överge projektet. Och Trumps egna åtgärder för att stoppa det stöds av både republikaner och demokrater, en sällsynt glimt av tvåpartisystem i den djupt splittrade amerikanska kongressen.