I rapporteringen kring upploppen i UK som startade pga ett knivmord utfört av en invandrare av andra generationen, är det åter frapperande hur journalisterna går i takt med varandra när det gäller att rapportera om upploppen. Man undviker att nämna att det finns ett stort missnöje mot invandrarrelaterat våld och massinvandring som sådan. Man har istället valt att fokusera på upploppen och de som utför upploppen. Man pratar också ensidigt om hat och rasism från högerextrema men inte ett ord om invandrarnas hat och rasism mot engelsmän. Tidningen Kvartal har även dom reflekterat över detta narrativ.

Det intressanta med detta är att det sker så samstämmigt. Ingen journalist i de ganska många media jag läser på nätet har tagit parti för det missnöje över invandringspolitiken som ligger bakom upploppen där de tre knivmorden på flickorna är en tändande gnista.

Journalistkåren har kalibrerat sig till att tycka att missnöje över massinvandring, mångkultur och Islam inte ska få framstå som bidragande orsaker till upplopp.

Man kan se detta som ett fiskstimbeteende där journalisterna snabbt anpassar sig till ett gemensamt perspektiv eller narrativ. Fiskstimmet bildar sedan ett drev om stimmet är stort.

Så var det med Gubbängen och mötesstörningen från förmodade högerextrema. I Gubbängen var det fem okända män som i april stormade in på ett möte som Vänsterpartiet i Enskede skulle hålla tillsammans med Miljöpartiet. Deltog i mötet gjorde bland andra stiftelsen Expo med Mathias Wåg (känd mötesstörare) som fick något som liknade en smocka.

Man, journalisterna, gick man ur huse och skrev mängder med artiklar där man ondgjorde sig över högerns odemokratiska beteende (männen är fortfarande okända). Ulf Kristersson kände draget och kallade t.o.m. till ett krismöte.

Normalt är mötesstörningar en paradgren för vänstern men då reagerar inte fiskstimmet. Man sade tex inte ett ord när vänstermänniskor strax efter Gubbängen, i maj störde ett politiskt möte i Lund där flera kommunpolitiker närvarade. Det var pro-palestinska demonstranter som tog sig in och skrek slagord.

Demonstranter tog sig också in i en intilliggande byggnad där universitetsledningen huserar.

Lika så med SDs trollkonton. Nu handlade det åter om att fördöma. Så gott som alla journalister (några teg väl) fördömde nämligen å det grövsta tilltaget. En etablerad riksjournalist skrev väl i snitt 2-3 artiklar om det förfärliga tilltaget att SD anonymt häcklade förd politik. Vi pratar alltså om mer än 30 sådana artiklar från etablerade riksjournalister. Inte ett ord om att uttrycka sig anonymt är en viktig del av yttrandefriheten och att SD kan behöva använda det då de hela tiden som budbärare smutskastas. Inte heller ett ord om SD hade rätt i sak. All fokus låg på budbäraren och tilltaget att uttrycka sig anonymt. Dessutom: när blev anonym politisk satir och ironi förkastligt?

Vad dessa tre exempel visar är en inrotad vana bland journalister att följa varandra i ett vänsterliberalt stim som ängsligt agerar politiskt korrekt. Courage saknas bland individerna för att föra fram annorlunda perspektiv.

Fiskar har svaga ryggrader, det passar bra in på journalisternas beteende.

Åke Thunström är sedan barnsben intresserad av politik. Han har jobbat som datachef, marknadsansvarig och nationell samordnare för bredbandsbaserade stadsnät. Pensionär.  Är nu ordförande för Föreningen för Medborgarperspektiv.se