När folk inklusive politiker tar sig för att lösa problem vet man inte säkert om monstret de bekämpar är monstret självt eller en falsk avbild av vidundret. Den så kallade flyktingkrisen som drabbade Sverige (och andra länder) för ungefär tio år sedan är ett exempel. På ytan kunde problemet förefalla rättframt: 160 000 personer stod i kö vid gränserna och begärde att få komma in. Men vad handlade det om? Kom de för att de var livshotade på hemorten eller för att de lockades av svensk levnadsstandard?

Svaret var inte självklart men bestämde oundvikligen hur immigrationspolitiken skulle utformas. Den politik som faktiskt kom att implementeras utgick från att migranterna anlände med döden i hälarna och därför, på humanitära grunder, till varje pris måste omhändertas. Om tolkningen i stället hade varit att migranterna i huvudsak var intresserade av att ordna en hygglig försörjning hade politiken kunnat utformas helt annorlunda. Själv argumenterade jag för den senare tydningen vilken sedermera har blivit mer allmänt accepterad och ligger till grund för den sanering av migrationspolitiken som blivit nödvändig just för att svenskarnas humanitära instinkter att hjälpa tog överhanden vid analysen av läget.

Situationen är snarlik i Storbritannien även om den där drabbat hårdare än här vilket troligen beror på att engelsmännen på grund av skammen över sitt koloniala förflutna som en försoningsgest hållit gränserna öppna för folk från hela det gamla imperiet.

Men konflikten fortsätter även om det nu inte handlar om motsättningar mellan folk som bor i landet och folk som vill komma in och bosätta sig utan mellan två slags bosatta: ursprungliga och relativt nytillkomna. Konfliktorsaken är att en försvarlig andel av ursprungsbefolkningen känner sig allvarligt åsidosatt av de invandrade grupperna och därför grips av hat mot dessa. På senare tid har hatet urartat till kravaller mellan å ena sidan de upproriska och å den andra myndigheterna samt en troligtvis invandringslojal majoritet av befolkningen i allmänhet.

Vad ska landets regering göra för att desarmera den här bomben som sannolikt inte kommer att försvinna av sig själv? Återigen hamnar vi i en situation där det är tolkningen av läget som bestämmer politikens planläggning.

Premiärminister Starmer har visat ganska tydligt hur han tänker (vilket delvis kanske beror på att han är nytillsatt och ännu inte hunnit utreda sin vilja i denna besvärliga fråga). Han skyller ifrån sig själv och politiken. Problemen, tycks han implicit resonera, beror inte på decennielånga misstag i politiken eftersom själva invandringen inte orsakat några trångmål. Att det blir bekymmer har i stället illegitima och odemokratiska orsaker. En av dessa är att opålitliga miljardärer som Elon Musk tillåter folk att publicera uppviglande appeller på sajten X. En annan orsak är att invandringsfientliga högerextrema som English Defence League lyckas egga befolkningen att medverka i våldet mot invandrarna. Sammanfattningsvis menar Starmer att det engelska folket inte tycker sådär som man av upploppen kunde förledas att misstänka och att rätt metod mot våldet därför är att informera bort missnöjesuttrycken och snabbt och effektivt döma agitatorerna till långa fängelsestraff.

Starmers politik är kanske långsiktigt hållbar. Men i hans kläder hade jag valt en annan strategi. Jag tror inte att kravallerna är framkallade av falsk desinformation från illvilliga revolutionärer och landsförrädare utan att de bakomliggande missnöjesanledningarna faktiskt är äkta även om propagandan förvärrar osämjan och motsättningarna. Och faktiskt försämras stämningen säkert ytterligare av regeringens tydliga ställningstagande och ovilja att erkänna att det faktiskt existerar problem som oroar många människor.

Snart sagts alla europeiska länder tvingas idag anstränga sig för att motverka de besvärliga konsekvenserna av sin sedan länge etablerade invandringspolitik. Om Starmer – i stället för att förneka problemen och hävda att många engelsmän inte begriper vad de ser – å det samlade politikerväldets vägnar hade framfört ett mea culpa så hade konfliktnivån sannolikt sjunkit avsevärt.