För ett par dagar sedan råkade jag i bråk med en spärrvakt på tunnelbanan angående en plankning. Som så ofta försökte en man tränga sig med på min biljett och när jag inte flyttade mig snabbt nog gav han mig en knuff i ryggen. Spärrvakten satt i sin kur och stirrade utan att röra en fena och någonstans inom mig brast det. Jag vände mig om och knuffade tillbaka, så hårt att mannen trillade omkull.

Då vaknade spärrvakten och började skrikande hota med ringa polisen eftersom jag hade misshandlat en annan resenär.

När jag berättade om det här för en god vän sa han att det lät som science fiction. Och det gör det. Eller något ur en Orwellroman. Men det är dagens sanning. Det är sånt som kan hända i Sverige idag. Vanligt folk förväntas ta emot både knuffar och värre saker utan protester men när vi slår tillbaka, då jävlar blir det fart på maskineriet.

Så här har det varit i decennier. Redan när jag gick i (flum)skolan på 70-talet fanns det tusen och en ursäkter för elever som bar sig åt som svin mot andra elever men inga ursäkter alls om någon slog tillbaka. Jag minns särskilt vid ett tillfälle, då en kille i en parallellklass fick nog. Ett par killar i min klass hade hållit på och jävlats med honom under flera månader, mobbat honom och gett sig på honom handgripligen, men han hade hela tiden gått undan för att inte eskalera bråken. Tills en dag.

Den dagen var det inte längre roligt att vara hans plågoande, det fick min vidriga klasskamrat erfara när han fick sig en stjärnsmäll så han tuppade av. Men gissa om det blev fart på lärare, skolvärdinnor och rektor när offret slog tillbaka! Oj oj oj, då var det illa. Hur hade han mage?

Detta var 1977. Nära 30 år senare hände samma sak med min egen son när han började på fritis. Där fanns en ett år äldre pojke som var stor och kraftig och som gav sig på pojkar som var yngre. Min son var en av dem och han kom hem med blåmärken flera gånger i veckan.

Jag ringde till fritis och frågade om de kunde svara på vad som pågick men de hade absolut ingen aning. Till slut fick jag ur honom vad som pågick och då ringde jag upp igen och berättade. Då visade det sig att de minsann visst känt till vad som pågick, men att pojken i fråga hade ”svårt att förstå reglerna” och att de jobbade förebyggande med honom.

Samtalet till fritis förändrade förstås ingenting så till sist förklarade sonens far och jag att han var tvungen att slå tillbaka. Och det gjorde han, redan dagen därpå, en högerkrok mitt i solar plexus så att mobbaren kippade efter luft en lång stund.

Då blev personalen alert vill jag lova. Slaget hade knappt bedarrat förrän de ringde hem och med ytterst allvarsamt tonfall förklarade att min son hade SLAAAAGIT en kamrat.

– Du menar att han slog den där ungen som har pucklat på honom varenda dag sen han började på fritis? svarade jag och det kunde de ju inte neka till.

– Det var skönt att höra, det var ju precis vad hans pappa och jag sa åt honom att göra, svarade jag.

Det fick dem att börja stamma. Vad pratade jag om? Hade jag LÄÄÄÄRT min son att slåss? HUUUR kunde jag göra något sådant! De hade ju en policy om att INTE slå tillbaka!

– Jaså minsann, svarade jag, men i vår familj har vi en policy om att göra just det.

Det märktes tydligt att de ansåg att jag och min man var oerhört ansvarslösa och förskräckliga föräldrar och att vår son var i stort behov av en annorlunda uppfostran. Men när jag frågade om de ville läsa om sin policy i tidningen framöver blev det tyst.

Slaget fick för övrigt önskad effekt. Den där pojken gav sig aldrig på min son igen och såvitt jag vet slog han inga andra barn heller. Det kallas högaffektivt bemötande och är något vi alla borde ägna oss åt när vi blir utsatta för olika slags svinerier.

För min egen del klarade jag mig från att bli anmäld för misshandel efter att ha försvarat mig mot en man som dels försökte snika sig på min biljett, dels knuffade mig i ryggen. Efter att min angripare hoppat över spärren och ner på perrongen fanns inte mycket kvar att orda om, insåg spärrvakten. Men att diskussionen ens kom upp är sinnessjukt.

Om jag lärt mig något av det här är det att vi borde slå tillbaka mycket oftare. Glöm allt trams om lågaffektivt bemötande och förståelse. Våld är det enda som går hem hos vissa element.

Om det vittnar även en berättelse jag nyligen hörde av en vän, vars kompis Robert för många år sedan utsattes för ett rånförsök sent en kväll i Göteborgs innerstad. Rånaren ville åt hans Ericssonmobil och han fick den också – fast inte riktigt på det sätt han hade tänkt sig. Robert tog upp mobilen ur fickan, tog några snabba steg framåt och sopade till rånaren med mobilen så hårt över näsbenet att näsan knäcktes. Rånaren tuppade av, Robert stack. Och mobilen höll.

Så agerar en riktig man. Mer sånt, tack!

Foto: Pixabay