Länge har skjutningarna och sprängningarna i de sk. utsatta områdena – eller annorstädes, utförda av ungdomar från dessa områden – föranlett många reaktioner och kommentarer utifrån olika grader av okunskap.

Den vanligaste, och dummaste, gör gällande, mer eller mindre öppet, att själva boendet i dessa områden orsakar det ofta dödliga våldet. Andra förklaringar erkänner visserligen att skyttarna och sprängarna har något slags personligt ansvar, därför att de inte kunnat motstå sina bostadsområdens nedbrytande påverkan – trots att de velat hålla sig utanför våldet. De har alltså egentligen inte velat men inte kunnat motstå påverkan från sin miljö.

Ännu lite längre går de som påpekat att förövarna också är offer: Skjuter inte de motståndaren i dag kommer han att skjuta dem i morgon – och trots att de fredar sig genom att skjuta idag kommer deras offers bröder eller vänner sannolikt att skjuta dem i morgon.

Ingen vill däremot erkänna att ett motiv också är viljan att och glädjen i att döda. Det förstod däremot Ernest Hemingway:

I dödandet av tjuren finns nämligen ”den känsla av revolt mot döden som uppstår ur själva dödandet… då en människa ännu revolterar mot döden erfar hon en njutning av att tillägna sig ett av de gudomliga attributen – att själv ge den. Detta är en av de djupaste känslorna hos den som njuter av att döda.” (Hemingway i Döden på eftermiddagen.)

Skytten som träffar rätt och ser offret segna ned njuter alltså – och inte bara i skottögonblicket, utan ändå från den tidpunkt då beslutet att döda växte fram. Denna glädje att döda överskuggar, åtminstone tillfälligtvis, rädslan att själv bli dödad.

Vad har denna insikt för betydelse? Det kommer att bli ännu svårare än man föreställt sig att få stopp på dödandet. Och moraliserandet har ingen chans.