En av de märkvärdigaste och mest oförklarliga samhällsförändringar som inträffat i det nära förflutna – precis vad jag menar med ”nära förflutna” vet jag inte, det är ungefär som när Anders Tegnell uppfann åldersbestämningen ”äldreäldre” – är att tandläkare och likställda har börjat skicka ut elektroniska påminnelser om planerade besök när den beslutade tidpunkten närmar sig. Sådana påstötningar kan med en välvillig tolkning beskrivas som en höjning av samhällets civilisationsnivå eller grad av allmänmänsklig omtanke. Själv blir jag bara förbannad och kan gå en hel dag och reta mig på sådana meddelanden.

Det vore orättvist av mig att särskilt peka ut tandläkare ty de är långt ifrån de ända yrkeskategorier som kommer med sådana vad jag betraktar som sociala pekpinnar. Andra vårdinrättningar beter sig också enligt detta förmenta hjälpsamma mönster men avslöjar sina sanna avsikter – och förstör den förvånade tacksamhet som en del klienter eventuellt känner – genom att tillkännage att klienten med minst några dygns varsel måste inställa mötet för att inte tvingas betala den fastställda taxan. (Hur det där går till vet jag inte. Bilverkstäder skickar påminnelser men hotar inte med repressalier mot den som inte fullföljer ett överenskommet sammanträffande. Restauranger skulle nog vilja tvinga fram betalning för beställda men obesatta lunchbord men törs inte. Den fräckaste policyn står nog flygbolagen för eftersom de kräver att passageraren på förhand betalar en avgift för rätten att säga upp biljetten även med avsevärd förvarning och legitima ursäkter.)

Det som förargar mig är att hela konceptet representerar en förolämpning mot mig som kund eller patient eller annan sorts avnämare. Jo, jag vet att det blir ett avbräck för tandläkaren om patienten inte dyker upp och att en påminnelse i hans perspektiv tvärtom min tolkning är en vädjan om att jag ska upprätthålla principen om att pacta sunt servanda för att han ska slippa ett intäktsbortfall. Det går att begripa.

Men samtidigt är hans memento en skymf mot mig eftersom han genom påminnelsen antyder att jag möjligen är en så slarvig och ouppfostrad typ att jag egentligen inte kan förväntas administrera min egen almanacka på ett acceptabelt sätt. Påminnelsen känns som ett misstänkliggörande av min person och min livsföring och vandel. Han hade lika gärna kunnat påminna mig om att inför besöket tvätta mig noga, särskilt underkroppen och fötterna, samt använda deodorant. Eller om jag sökt ett jobb som ekonomichef och blivit förhörd om multiplikationstabellen på anställningsintervjun.

Du tycker möjligen att min beskrivning av den nya situationen, det vill säga att det skickas alltfler tillrättavisande elektroniska påminnelser, är onödigt gubbsur. Men du kan inte – eller kan du? – förneka företeelsen, alltså påminnelseexplosionen. Oavsett förklaringen så finns den där och den är stor. Som vanligt kommer inspirationen, tror jag, från USA. En vän till mig som hade en officiell position i New York berättade att när hans institution bjöd till mottagning med drinkar och kanapéer så kunde man aldrig lita på de inbjudnas första svar utan skickade påminnelser när eventet närmade sig. Nu har denna sociala innovation kommit till Sverige även om den här inte används för att beräkna åtgången av snittar på kalas utan för att se till att landstingsregionala vårdinrättningar har full beläggning. Plus för att väluppfostrade och skötsamma människor som jag ska känna sig kvästa – eller i varje fall faktiskt gör det – även om vi därmed självdeklarerar oss som prinsessor på ärten.