Så kan man säga om de som går i bräschen för den så kallade gröna omställningen. Och det gör de själva också, oftast med påtaglig stolthet. Att bygga vägen medan man vandrar på den ses som innovativt och djärvt och alla vill vara först med de senaste innovationerna. Men när man bygger en väg bör man kanske stanna upp då så att man inte bygger vägen rakt ut för ett stup.

Givetvis kan man inte uppfinna någonting överhuvudtaget om man inte experimenterar. Det är omöjligt att veta allt på förhand, saker och ting måste praktiseras för att man ska komma någonvart med teorierna. Men när det gäller den så kallade gröna omställningen har fartblindheten tagit över så till den grad att man redan i flera har plöjt ner miljarder och åter miljarder utan att ens ha fog för att metoder och arbetssätt fungerar.

I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med just de människor som pratar mest om ”den gröna omställningen” och de uttrycker sig exakt likadant, oavsett vilket företag eller vilken myndighet de representerar. Det skulle vara fullt möjligt att använda en intervju man gjort med exempelvis en representant för Hybrit i en artikel om H2GS och vice versa, om man bara byter ut personens och företagets namn.

Samma sak gäller de kommunal- och regionpolitiker som är mest involverade i omställningspolitiken. Man skulle kunna använda en intervju med en politiker någonstans i norra Sverige i en artikel om en ort 100 mil söderut och bara byta ut namn och ortsnamn. Ingen skulle märka någon skillnad, så strömlinjeformade är de.

Hela ”omställningsjargongen” präglas av en överlägsenhet där floskler och plattityder har ersatt sakframställningar. Om man ställer en enda fråga som andas kritik blir det en klapp på huvudet och ett underförstått ”det här förstår inte du”. Eller som en representant för ett av de ”gröna” pengaslukarna brukar säga: ”Det måste gå”.

Då blir de flesta journalister svarslösa. Delvis för att det naturligtvis är ett helt befängt argument som det inte finns något svar på men mest för att de vet med sig att det är just denna konsensus som råder och att de kan få allvarliga reprimander från högre ort om de ifrågasätter den.

Att det är på det viset ser jag som det kanske allra största problemet, i förlängningen till och med ett ännu större problem än alla de skattepengar som pumpas ner i projekt varav många sannolikt kommer att rinna ut i sanden.

Vi har redan sett hur det har skadat det demokratiska samtalet, och hela det svenska samhället, att majoriteten av landets politiker tanklöst gjort tummen upp till den besinningslösa invandringspolitik som rått i decennier, bara för att de ville framstå som humana. Nu ser vi samma sak när det gäller viljan att skapa ett ”hållbart” samhälle. Prestigen framför allt. Och då spelar det ingen roll om de bygger vägen rakt utför stupet.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.

Foto: Pressbild, Hybrit