En allt igenom svensk underhållningsgenre som förvaltar ett arv från lokala och kringresande roare i gången tid. Så beskrev journalisten Uno Myggan Ericson den genre som brukar kallas bondkomik och som finns närvarande i revyer och buskis än idag och som är en del av den svenska folksjälen.

Bondkomiken slog igenom under 1880-talet då lokala underhållare gästade marknader och spelplatser och framförde humoristiska visor och berättade mer eller mindre rumsrena historier om livet på landsbygden, ofta på bred dialekt. Visorna och historierna anspelade ofta på dagsaktuella händelser, gärna med lokal prägel.

1893 engagerade Artur Hazelius, som grundat Nordiska museet och Skansen, Jödde i Göljaryd som lekledare på Skansen. Bakom namnet dolde sig Carl Petter Rosén, född i norra Småland 1855, som ända sedan studenttiden intresserat sig för landsmål och rest runt i Sverige för att nedteckna vistexter, historier och berättelser som han sedan själv framförde, oftast på småländskan från hembygden. Efter att Hazelius anställt honom framförde han sina visor och berättelser från en sten vid Bollnässtugan på Skansen – en sten som kom att få namnet Jöddes sten.

Jödde i Göljaryd kallas ofta för bondkomikens fader, då han blev en förebild för landets bondkomiker och fick en rad efterföljare som också blev mycket populära såsom Skånska Lasse, Olle i Skratthult, Kalle Nämndeman och Brack-Jan.

Brack-Jan hette egentligen Axel Reinhold Fräléen och var född den 30 juli 1867 i Skå församling i Stockholms län. Efter avslutade skolstudier fick han 1885 anställning som stationsskrivare vid Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar. Han var intresserad av den dialekt som talades i västmanländska Norberg, och upptecknade även folkminnen från den trakten. Det fick han förstås stor nytta av när han började arbetade som underhållare på Skansen i slutet av 1890-talet.

Bakom Olle i Skratthult dolde sig Karl Hjalmar Peterson, född i värmländska Munkfors 1886. Och han tog faktiskt med sig den svenska bondkomiken till USA när han emigrerade till Minnesota 1905. Där slog han igenom som sångare och aktör och började uppträda i svenskbygderna. När hans orkester – det så kallade ”luffarkapellet” – var som störst bestod gruppen av ett tjugotal musiker.

Till de främsta bondkomikerna räknas också Anners Annersa på Hultet, artistnamnet för Mauritz Björck (1882-1961). Själv tyckte han dock inte om att bli kallad bondkomiker. Han kallade sig bygdemålstalare och ingenting annat.

Björck tog artistnamnet Anners Annersa efter sin morfars far Anders Andersson och artistkarriären tog fart direkt. Han blev oerhört populär då han framförde visor och historier på östgötska och blev för sin tid en av landets bäst betalda artister med turnéer i folkparkerna, flera grammofoninspelningar och medverkade till och med i en långfilm, Höstfröjd i Friedens park eller hur Anners Annersa gjorde urkolingens bekantskap (1909). Sedan början av 2000-talet finns ett museum över Anners Annersa i Landeryds hembygdspark i Östergötland.

Bondkomikens popularitet ebbade ut under 1940-talet men dess påverkan på modern buskis och revy har varit stor. Artister som Martin Ljung och Sten-Åke Cederhök har haft inslag av bondkomik i sina framträdanden och Peter Flacks revyfigur Hjalmar Berglund är på många sätt en klassisk bondkomiker.

I början av 70-talet spelade skådespelaren och sångaren John Harrysson in LP-skivan Bondkomikernas visor, med några av de mest populära visorna från bondkomikens storhetstid. En del av visorna kan du lyssna på på Youtube.

Foto: Jödde i Göljaröd levererar vitsar och visor från sin sten på Skansen, public domain